Kuba – Varadero

Vi hade funderat en del över vägval från Georgetown, Bahamas, till Varadero på Kubas norra kust. Man kan segla inomskärs längs ett pärlband av öar och korallrev ner mot Ragged Island, men behöver tänka på hög- och lågvatten vid speciellt grunda sträckor.

Till slut landade vi beslutet i att segla runt Long Island och alla öarna i södra Bahamas, för att slippa trixandet med att eventuellt gå på grund med vår djupa köl. Men vårt vägval var bara ca 30 sjömil längre. Dessutom kan man dygnssegla, en fördel.

Vi rundade norra delen av Long Island i väldigt svag vind.

Vi fick fin medvind när vi kom norr om Kuba.

Seglingen till Kuba tog ca 4 dygn, så vi hade gott om tid att läsa på om landet. Av Balance hade vi fått låna en Waterway guide, den var jättebra.

Det är i vissa speciella hamnar som man kan klarera in till Kuba, och vi seglade till Marina Gaviota på Varadero-halvöns spets. Det var inga problem att gå in dit, leden var märkt och havet lugnt och dagsljus. Vi fick gå in till inklareringsbryggan där en tulltjänstekvinna tog emot oss. Hon kom ner i båten och vi hjälptes åt med alla papper som skulle fyllas i. Sen kom en läkare med ytterligare papper, och så blev vi inklarerade efter ett par timmar. Vi fick visum (separat papper, inga stämplar i passet) som gällde 30 dagar. Allt kostade 300 USD, som vi kunde betala med kort. Sen var det klart, och vi kunde flytta oss morgonen därpå till marinans brygga.
Marinan är jättestor, och ägs av staten.Vid vår brygga var vi fyra båtar, en fransman, en tysk och en kanadensare. Sen var det tomt på seglande turister. I hotellet intill fanns det en del turister, och lite butiker (priser i USD) och ett par restauranger. Vi hittade en där vi kunde betala med kort (vi hade inte några kubanska pesos och våra medhavda USD-sedlar ville vi inte slösa på direkt) På hotellet lämnade vi tvätten – inget bra ställe – det blev dyrt för de tog betalt per klädesplagg. Det hade vi inte förstått. Men vi lyckades förhandla ner priset till acceptabel nivå, och betala med kort, sen hade vi rena lakan, tröjor och handdukar i alla fall. Duscharna var okej, men inte så mycket mer. Hamnkaptenen var jättetrevlig, han kunde dessutom engelska. Vi stannade ett par dagar, och umgicks lite med tyskarna. En av dem var gift med en kubanska, så han kunde förklara en del om det kubanska systemet, växling av valuta osv. Man kan köpa kubanska pesos på ett statligt växlingskontor, men då får man en dålig kurs. Växla ska man göra svart på gatan, antingen med USD eller Euro. Då får man en högre kurs. Vi avvaktade med växlandet till nästa marina.

Vid marinan fick vi se den första av många många fina gamla bilar som rullar på Kubas vägar.

Vi fick också en försmak av den otroliga vänlighet vi mötts av på Kuba. En kubansk kille som bodde i en båt längst in på bryggan jobbade i området. Honom hade vi pratat lite med. Han hade dessutom en tomatodling längre söderut och hade så mycket tomater över att han kom med en stor låda. Oj vad goda. Han ville inte ha nåt för dom, men fick en flaska olja och tandkräm (dyra varor för kubanerna)

Efter ett par dagar seglade vi drygt 20 distans runt Varadero-udden och västerut till Marina Darsena, som vi blivit rekommenderade. Här är marinan mindre, men väldigt trevlig. Hamnkaptenen Pedro välkomnade oss, och såg till att myndigheterna kom till oss i båten. Vi hade ju klarerat in i landet, men eftersom vi flyttat oss till en ny marina behövde de se alla papper, pass och visum. Men det var inga problem med det.

Vi blev direkt inbjudna till avskedsmiddag för engelska båten Zwailer som skulle segla iväg morgonen därpå. Richard och Jane är också medlemmar i OCC, och Debbie som bor på sin båt La Vida Dulche är OCC Portofficer i Darsena. Greg och Walter var återkommande besökare i marinan med sin motorbåt. Trevligt gäng! Den gröna behållaren på bordet är en ölkylare. I ett rör ligger ett isblock, så är det bara att tappa upp ett kallt glas.

Det finns inget Wi-Fi man är van vid på Kuba. Det finns ställen här och där (marinan är ett sånt) där man kommer åt Etecsa wifi. Då får man logga in med användare och passord som man skrapar fram på ett kort som man köper i en speciell Etecsa-kiosk. En sån kiosk finns i staden Varadero. För att köpa kort behöver man dessutom visa en kopia på sitt pass.
Tack och lov hade vi Debbie som hjälpte oss med allt praktiskt. Så vi fick ett wifi-kort av henne och sen hjälpte hon oss med att växla pengar via sin kontakt. Superbra!

Vi växlade både medhavda USD och Euro och fick en massa pesos. 100 pesos motsvarar ungefär 6,50 sek. Tidigare hade Kuba två olika valutor, en för kubanerna och en för turisterna. Men den ena togs bort för nåt år sen. Skönt att veta att vi fått rätt sorts sedlar när man inte har koll på det.

Tobbe hade fått ett sår på benet i Bahamas. Det hade blivit infekterat, så han började en penicillinkur under seglingen till Kuba. I marinan fanns omtänksamme läkaren Surgey (sonen är med på bilden) som tittade till och rengjorde såret varje dag så att det hann börja läka innan vi skulle åka till Havanna.
Utbildning och boende under studietiden är gratis på Kuba. När man studerat klart till läkare skickas man för arbete några år till en plats som staten bestämmer. Surgey hade skickats till Brasilien och hade även varit i Venezuela och jobbat med fattiga utsatta människor. De får ingen speciell lön under tiden, utan det räknas väl som en återbetalning av den fria utbildningen.

Hamnkaptenen Pedro var mån om att vi skulle trivas. På Internationella kvinnodagen hade marinan en liten lunchfest för sina anställda kvinnor. Och vi blev också inbjudna. Det var musik, tal, mackor, tårta, glass och öl. Jättetrevligt.

Restaurangen vid marinan är statlig. Det betyder att den inte har jättemycket att välja på, men den är billig. Vi åt grillad lobster där, med tillbehören ris och sallad. Den var sååå god. Kostade ca 1200 pesos = ca 80 sek.

Vi förberedde för att lämna båten i marinan och ta en buss till Havanna. Mer om det i nästa inlägg.