Här är den gamla vattenpumpen. Vi undersökte möjlighet att beställa en ny direkt hit. Det skulle ta 6-8 veckor.. Med hjälp hemifrån fick vi rätt delar beställda till Stockholm på några dagar. Sen var frågan hur de skulle komma hit. DHL verkade vara ett bra alternativ. Paketet skulle antagligen fastna i tullen, men det borde ju funka bara man betalar.

Det blev mycket undersökande om transport och snack med övriga seglare som skickat efter grejor. Och det gick ingen nöd på oss på det här trevliga stället.

Marinan ordnar BBQ emellanåt.

Seglare och hotellgäster tar för sig av den goda maten.

Vi åkte kanot ut till revet mittöver viken för en snorkeltur.

Vi såg massor av fiskar.

Barbara hade med fiskmat och det gillade fiskarna. Vi blev helt omringade av stora stim. Jättekul!

Det blev en tur till Cancun där vi hittade en stor bra Autozone-affär med många bra smågrejor till båt. Väggmålningen prydde gaveln på ett annars grått betonghus.

Så hörde Annie av sig och sa att hon kunde komma över med pumpen och Eije och stanna en vecka. Jättekul! Ett par dar senare mötte vi dem vid färjan.

Eije, fem år, installerade sej snabbt i båten.

Det blev några restaurangbesök förstås. Här på vårt favvotacosställe.

Bad och snorkling njöt vi av.

Ett par turer med dingen blev det också. Restaurangbesök och snorkling.

En vecka bara swishade iväg. Så var det dags att vinka hejdå vid färjan.

Solnedgångarna vid marinan är så fina. Pumpen är inmonterad och motorn provkörd. Nu laddar vi igen för segling. Mot sydöstra Florida blir det på måndag. Då ser prognosen bra ut, SO-vindar i början och från onsdag ska det bli sydliga vindar.

När vi seglar ut från Isla Mujeres lägger vi Moana på nordostlig kurs, vilket innebär halvvindssegling i ca 18 knops vind. I början kommer vi ha en stark medström. Efter ett dygns segling ska vi komma in i den starka ostgående golfströmmen som går mellan Florida och Kuba. Här kommer vinden vara sydlig, men stundtals ostlig.

Seglingen till sydöstra Florida kommer ta ca 4 dygn, ca 500 sjömil.

Via satellitsändaren IridiumGo kan vi förutom vindprognoser även ladda ner strömmarna. Det blåa är svagare del av strömmen och de gröna partierna är upp mot tre-fyra knop.

Planen var att segla iväg härifrån nu, men vi är kvar. Orsaken se ni på bilden längst ner i det här inlägget.

Här kommer lite bilder från de senaste veckorna.

Tidigt en morgon är man ensam vid den här skylten. Annars är det kö för fotografering.

I Mexiko bör man inte dricka kranvattnet, så vi fick köpa vatten i stora dunkar för att fylla tankarna med.

En annan mexikansk regel är ”Inget toapapper i toan”! Det är skyltar på varje toa men den här var den största jag sett ☺️

Tänk alla dessa goda tacos vi ätit här! Med fisk, räkor, kött, grönsaker. Jättegott och billigt.

Think Twice fick några dagar med goda vindar upp till Tampa. Alltid lite sorgligt när vänner åker.

Bredvid oss vid bryggan låg en motorbåt några veckor, chartrad av ett par amerikanare med en mexikansk crew. De åkte ut och fiskade nästan varje dag. En av jänkarnas pappa kom till USA från Mora, så det blev en del prat om Sverige.

Marina El Milagro är full av roliga detaljer. Här har de byggt hotell på väggen för leguanerna. Det sitter en högst upp på muren som tyckte jag störde när jag smög fram.

Gigantisk lilja och kapten🥰 på morgonpromenad. Apelsinjuicen är rent färskpressad, köpt av en försäljare på gatan för 50 pesos (knappt 25 kr)

Soggy Pesos. Först förstod vi inte vad det var, det fanns ingen annan skylt. Och ingen tydlig ingång. Men det är en populär bar och restaurang.

Solnedgång vid Playa Norte.

Mark och Barbara tog oss med till bästa tacostället i stan. De har återkommit till Isla Mujeres varje år i sju år, så de har koll på ställena här.

El Malecon, den fina promenadvägen längs havet på nordöstra ön.

I vattnet runt bryggan ser vi ibland väldigt fina fiskar. Och så fick vi se en brunfärgad fisk som krälade i bottendyn, den hade som vingar och ett slags ben framför vingarna som den krälade med. När den slog ut vingarna var de så vackert blå. Alla sprang runt och försökte fota, och ingen visste vad det var tills vi hittade den här tack vare Google. Flying Gurnard heter den.

Julio, som tillsammans med Eric under sjutton år byggt och utvecklat El Milagro avled av sjukdom under sin ledighet. Jättetråkigt, speciellt för alla som jobbat med honom under alla år. Han hade bland annat snickrat all inredning på El Milagro, och den här hyllan var det sista han gjorde.

Julio fungerade även som agent för in- och utklarering för oss i marinan. Det är en väldigt krånglig procedur med olika myndigheter när man klarerar in, men när vi skulle klarera ut var det bara Capitanerian och Immigrations vi behövde besöka. Men det tog nästan en hel dag innan vi var utklarerade. Det har under ett par veckor blåst starka nordliga och nordostliga vindar, inget bra att segla till Kuba i de vindarna. Men den 17/2 skulle det vara dags. På Capitanerian var det många seglare, och naturligtvis blir det mycket prat. Ett par yngre killar hade precis kommit från Havanna och skulle klarera in. De kunde berätta om Hemingway Marina och Havanna. Och det var inga positiva ord. De hade tänkt stanna i ett par tre veckor, men stannade i bara tre dagar. Kubanerna har ingen lätt situation nu efter covid och nerstängningar. Ett par små båtar har strandat på Isla Mujeres med kubanska flyktingar också. De unga killarnas ord bekräftade vår tveksamhet. Så vi beslutade senare att vi seglar mot Dry Tortuga, Florida istället.

Dagen före avgång mot Florida provstartade vi motorn. Och så kom det inget kylvatten! Det visade sig att impellern var trasig igen (byttes i december). Tobbe meckade dit en ny och vi höll tummarna att det skulle funka. Men icke. Axeln som ska snurra impellern snurrar inte.

Så här är vi nu. Med hjälp av hjälpsamma motorduktiga vänner här och hemma är felet inringat. Vi behöver nya delar till motorn, ett nytt pumphus till impellern, ett nylonkugghjul och impeller. och det är vekligen inte så enkelt här i Mexiko. Är det nån som vill flyga hit och ta med sig det vi behöver, och segla med till Florida??

Resa på fastlandet, Yucatan, Mexiko Januari 2022

Vi ville resa runt lite i Mexiko och fick bra tips av en seglare, en italienare bosatt i Mexiko. Yucatánhalvön är ganska stor, men vi bestämde oss i alla fall för en femdagarstripp. Originaltanken var att resa med buss, men egen bil kändes bättre så här i covid-tider.

Yucatánhalvön

Vi bokade en hyrbil i Cancun och tog färjan över till Hotel Zone, den smala landremsan mot Karibiska havet där bl a strandhotell och biluthyrningar ligger.

Sen körde vi söderut till Tulum, det tog ett par timmar. Vägen var bra. 

Strax norr om staden finns ett arkeologiskt område med Mayaruiner som ligger på klippor vid havet omgärdat av en mur. 

Det var välordnat med skyltar på både spanska och engelska som beskrev området.

En tjock mur var det runt Tulums tempelruiner.

Det fanns många stora leguaner på området.

Lemurer fanns det gott om i grönskan.

Efter ett par timmar var vi nöjda och körde strax utanför stan till ett litet hotell där vi bokat rum. Vi ville komma dit innan det blivit mörkt. Vägen dit var smalare och den sista biten in i bushen riktigt skumpig, och jag började undra vad det var för ställe jag bokat egentligen. Men Scarlette Hotel visade sig vara en fin oas, välskött hotell som drivs av ett trevligt ungt par. 

Hotellet mitt ute i ingenstans var fint.

Vi tog en middag på hotellet och sen blev det vila.

Tidigt nästa morgon var det faktiskt kallt! Inte mer än tio grader var det när vi huttrande satt ute och åt frukost. Men med solen kom lite värme. Tio minuter tog det sen att köra till Gran Cenote där vi skulle bada och snorkla.

En cenote är ett djupt hål som skapats i kalkstenen och är fyllt med grundvatten. På Yucatánhalvön finns många cenotes, och de kan ha uppstått genom meteoritnedslag för miljoner år sen. Mayafolket hade heliga cenotes i anslutning till templen där de offrade folk.

Vi var bland de första turisterna på morgonen i Gran Cenote. Vi hade hört att man skulle vara tidig för att undvika trängsel. Efter inträde och en obligatorisk (kall) dusch fick vi en flytväst och gick huttrande ner till det kristallklara vattnet. Våra grejor kunde vi låsa in i skåp för några pesos. Sen drog vi på oss cyklop och snorkel och gick ner i det varma vattnet. Vi simmade in i grottor med fladdermöss flygande över oss, under oss simmade sköldpaddor. Det var jättehäftigt!

Gran Cenote har verkligen kristallklart vatten.

Tobbe snorklar i det varma vattnet.

Röda tampar var utplacerade i grottorna så vi skulle hitta ut.

Inne i grottorna flög fladdermöss.

Sköldpaddor simmade med oss.

När vi var nöjda med snorklingen och satt och njöt en stund i solen kom det skaror med turister. Skönt att vi varit så tidiga och kunnat simma nästan ensamma.

Tillbaka vid hotellet blev det lunch och sen packade vi in oss i bilen igen och körde nordväst upp till staden Merida. Det tog ca 4 timmar eftersom vi körde lite fel. Men allt gick bra, vägen var bra men ganska tråkig. Bara gröna buskar och ibland en liten by med souvernirförsäljare vid guppen (många gupp var det)

Vid alla gupp i byarna längs vägen stod souvenirförsäljning.

I Merida hittade vi utan problem hotellet vi bokat för två nätter, mitt i downtown, och kunde lämna bilen på deras parkering. Vi har appen Maps.me på telefonen. Där laddar man ner kartor och kan få ruttbeskrivning när man är offline. Jättebra när man är ute och åker så här. Vi har bara internet när vi har ett Wi-Fi att koppla upp oss mot.

Merida var en riktigt mysig stad att vandra runt i. Vi valde bort museer och strosade runt i stället. Med munskydd förstås, det är ju obligatoriskt. I en park vid hotellet var det levande musik. Det var gratis men avspärrat med separat ingång där vi fick sprita händerna och ta tempen. Stolar var utställda med avstånd och sen var det separat utgång. Samma covid-regler var det på restaurangerna i stan. 

Vi hade bokat rum på ett superfint och inte så dyrt hotell mitt i Merida, Luz de Yucatan. Det var Inga på El Milagro Marina som rekommenderade det. Vårt rum låg en trappa upp mot innergården.

Hela huset innehöll ett Maya-kooperativ som sålde hantverk.

Var Zlatan här tro?!

Först när jag såg folk som satt på parkbänkarna med blomkrukor bredvid sig undrade jag om det varit utförsäljning nånstans. Men det var utställt stora blomkrukor för att man inte skulle sitta för många på varje bänk. Istället för avspärrningstejp. Fint och fiffigt.

Maya-föreställning utanför katedralen.

Härliga blommor i staden.

Efter Merida körde vi österut ett par timmar till den lilla staden Valladolid, där vi bokat ett par nätter. 

Tidigt morgonen därpå körde vi en dryg halvtimme till Chichen Itza, en Mayastad som hade sin storhetstid på 500-1500 talen. Templen är restaurerade och stället finns med på UNESCOs världsarvslista. Mayafolket levde från Honduras till norra Mexiko.

Här tog vi en egen engelskspråkig guide, mayaättlingen Alfred. Han guidade oss runt området och berättade om templen, mayafolket och deras ritualer. Jätteintressant! 

Chichen Itza, det var mäktigt att komma dit!

Den stora pyramiden El Castillo är central i området och är templet till Mayafolkets viktigaste gud Kukulcan. Kukulcan är den befjädrade ormen som man också ser i mitten av mexikanska flaggan. Vid soluppgången på dagen för vårdagjämningen ska man kunna se ett ljusfenomen där ormen syns kräla nerför pyramiden.

Tusen kolonner, här hade det varit marknadsområde.

Tempelområdet är väldigt stort och innehåller många olika byggnader för alla ritualer. Det här är Stora bollarenan. Den är 168 x 70 meter och de lutande väggarna är 95 m höga. Här spelade de boll, två sjumannalag mot varandra. Inget märkvärdigt kan man tycka, men de fick bara använda axlar, höfter och knän när de spelade bollen. Mål gör man genom att få bollen genom någon av de små ringarna som sitter högt upp i mitten av muren, en på varje sida. Det lag som gjorde mål först var vinnare.

Det här var en väldigt viktig match som spelades en gång per år i samband med tempelritualerna. På kortänden här satt kungen, och när matchen var slut hyllades förstås vinnande lagets kapten, medan motståndarlagets lagkapten förutom matchen även förlorade sitt huvud framför åskådarna.

Utanför tempelområdet bodde Mayafolket i lerhyddor som den här.

Snidade träfigurer såldes.

 På eftermiddagen åkte vi tillbaka till Valladolid och vilade på hotellet innan det blev en promenad i stan. Vi hann precis äta och gå tillbaka till hotellet innan störtregnet kom. 

I Valladolid fick vi akta huvet ibland.

Sista kvällen i Valladolid hittade vi en takrestaurang. Kul bordslampa, laddningsbar.

Femte dagen blev bilresa tillbaka till Cancun. Det var en timmes tidsskillnad också, så det blev tidig uppstigning igen för att hinna lämna tillbaka bilen i tid. 

Sammanlagt hade vi kört ca 80 mil, och bensinen kostade oss ca 500 sek. Vägarna var bra standard, många vägarbeten på de stora vägarna bara, men det var inga problem.

Tillbaka ”hem” till Isla Mujeres så låg Moana bra vid bryggan på El Milagro. Och Björn och Nella hade varit snälla och hållit ett öga på henne. 🌞

Januari 2022

Playa Norte med turkosblått vatten.

El Milagros egen lilla strand och pool.

La crayola house, trodde det var konstgalleri, men det var bara ett fint hus. Cyklar får vi låna på marinan.

Vi tog snabbfärjan till fastlandet och storstan Cancun för att fixa de tillståndspapper, TIP, för båten som behövs när man är i Mexico mer än 14 dagar.

Skönt med skugga en stund. Det blev lite varmt under munskyddet.

Innovativt konstverk (?) med plastkorkar. I Mexiko ska man inte dricka kranvattnet, så det blir många plastflaskor.

I Cancun blev vi förstås inlurade på tequilaprovning. Och det var ju kul, men sen visade det sig att vi hade definitivt inte råd att köpa nån tequila på det stället.

På färjan hem till Isla Mujeres var det mycket folk, en gitarrspelande kille och några militärer med k-pistar i knät.

På marknaden hittade vi den här fina.

Tacos serveras förstås på restaurangerna. Alltid tre mjuka som här, med antingen fisk, räkor, kyckling och lite grönt. Jättegott och prisvärt.

Riktig hemgjord Guacamole med majschips serveras också överallt. Mums!

Vi hyrde förstås en golfbil en dag (det gör väldigt många turister här) och körde runt Isla Mujeres med Nella och Björn.

Fram till för 1500 år sedan var Isla Mujeres en del av Mayaprovinsen Ekab. Ön var en fristad för gudinnan Ixchel, gudinna av månen, fertilitet, medicin och lycka. Ett tempel på södra ön användes också som fyr. Många statyer av Ixchel hittades av spanjorerna när de kom på 1500-talet, och då fick Isla namnet Isla Mujeres, kvinnornas ö.

På södra ön var det fina promenadstråk.

Eric, ägaren av El Milagro, har en jättegullig liten Voffis. Allas kelgris.

Inga från Tyskland jobbar med det administrativa på El Milagro.

Det blir riktigt blåsigt här emellanåt, framför allt när nordan kommer.

I Mexiko hanterar de covid-läget med ett trafikljussystem som ska visa t ex hur hög beläggningen på olika turistställen får vara, restauranger osv beroende på smittspridningen. När vi kom hit var det grönt, sen slog det om till gult, för att nu 24/1 gå över till orange. Via en facebooksida får vi info om sånt här.

Tobbe var uppe i masten och jobbade lite. Och ja, han klättrade till första spridaren 💪

Utsikt från masten mot marinan.

26/12-21 Segling till Isla Mujeres, Mexiko 🇲🇽

Ankaret åker upp kl 10 och vi sätter storseglet och genuan direkt. Vi får öppen vind då vi seglar från Key West söderut i den prickade leden i svag NO vind.

De 400 distansminuterna tar ca tre dygn. Vi seglar inte fågelvägen även om vi har medvind, eftersom vi måste parera golfströmmen. Den går norrut utanför Mexikos kust och viker sen av österut, vidare söder om Florida och sen norrut utanför Floridas östkust. Planen är att snedda SW genom den ostgående golfströmmen mot Kubas norra kust och sen segla väster ut efter Kubas kust. På natten dör vinden och vi startar motorn. Tyvärr märker vi att det läcker sjövatten från impellerhuset som sitter bakom impellern. Kylvattnet kyls ändå men olustigt att det läcker. Stänger av motorn för att åtgärda läckan. Eva handstyr i den svaga vinden och vår framfart störs av strömmen som kommer snett framifrån. Vindrodret klarar inte och styra i den svaga vinden och den starka strömmen. Dessutom är vågorna väldigt ojämna.

Jag stänger sjövattenkranen och torkar torrt vid impellerhuset. Försöker med en provisorisk tätning utanpå hela impellerhuset. Lägger på en bra gucka som tål både värme o fukt, sen på med tesatape och för att det ska hålla emot trycket lindar jag nylontråd utanpå tapen.

Eftersom vi vill att lagningen ska torka så fortsätter vi att segla i den svaga vinden, 1-2 knop. Efter några timmar ökar vinden och vi får bra fart. Men det är strömt och väldigt vingligt så vi fortsätter att handstyra med SW kurs. Strömmen är ca 60 distansminuter bred.

Skönt när vi kommit igenom strömmen och lägger kursen västerut.

När vi kommer till Kubas västra ände får vi medström och vi kan också spira genuan och rulla ut focken. Nu får vi härlig gång efter Kubas kust, som vi hela tiden ser. På natten känner jag en god doft. Är det parfym från damerna på stora turistbåten som vi nyss mötte? Men doften kommer från Kuba, det måste vara från blommorna och andra växter

Iridium Go är verkligen bra. Vi ser hela tiden hur strömmarna går och med vilken fart. Naturligtvis vindarna och annan väderinformation också. Moanas position syns dessutom hela tiden på strömkartan.

När vi seglat förbi Kubas västudde ökar den SO vinden och vågorna växer. Under natten fortsätter vi för lätt bidevind på de kurs. Från Kubas västudde seglar vi ca 130 distansminuter innan vi girar styrbord mot södra Isla Mujeres på WNW kurs och får golfströmmen snett bakifrån.

När det ljusnar ser vi Isla Mujeres och får medvind efter öns västra sida.

Väl inne i den djupa viken har vi WHF kontakt med Björn och Nella på Think Twice. De har fixat plats åt oss i marinan El Milagro. De förklarar var det är grunt, men det är smalt mellan grynnan och de andra båtarna och vår plats ligger nästan längst in. Vinden är frisk. Ojdå, där fastnar vi i sandbotten. Brassar hårt back men det hjälper inte. När Allan, en engelsk seglare också trycker på med sin jolle lossnar vi. Och vi lyckas ta oss in till bryggan mellan förtöjningsstolparna.

Här ligger ca 20 båtar, och marinan ser inbjudande ut med väldigt färgglada byggnader. Många båtar ligger också för ankar och turistlivet flödar. På marinan finns det också Hotel-lägenheter. Direkt hjälper marinan oss med inklarering och de olika myndigheterna kommer hit.

Jättekul och träffa vännerna Björn och Nella också.

Nu ser vi fram mot att upptäcka Mexiko med all sin tacos🇲🇽.

Via satellitsändaren IridiumGo kan vi förutom vindprognoser även ladda ner strömmarna. Det var användbart när vi skulle korsa Golfströmmen. Det blåa är svagare del av strömmen och de gröna partierna är upp mot tre-fyra knop. Moanas position är vid den vita pricken.

Vindrodret skötte sig utmärkt igen bara vi kom ut ur strömmen och fick en stabilare vind.

Vi förtöjde vid El Milagro Marina på Isla Mujeres västra sida.

El Milagro betyder Miraklet. Och marinan är verkligen trevlig. Förutom en brygga med båtplatser är det knappt tjugo hotellrum. Och så välskött och trevlig personal!

Hela El Milagro är fylld av mosaik och detaljer i härliga färger. Vi kunde fixa all inklarering via Julio på marinan. Det kom representanter för Isla Mujeres Port Office, tullen, hälsovårdsmyndigheter och jordbruksmyndigheten. Några kom ombord och kollade runt också. Färsk frukt fick vi inte ha med oss, men efter tre dagar på havet var det bara ett par citroner kvar som jag gömde i kylen.

Härligt med en svalkande utomhusdusch under palmerna!

Så träffade vi äntligen Björn och Nella på Think Twice. Vi skulle ju ses här till jul hade vi sagt, men bättre sent än aldrig.

Mexikanska gästflaggan hade vi inte hittat hemma, men en souvenirflagga fick duga.

Promenadväg längs nordöstra delen av ön.

Här i Mexiko ska man ha munskydd när man är ute. På mataffären ska man även sprita händerna, och sen tar de tempen på handen innan man får gå in och handla.

En Margarita smakade gott!

Vi kom den 29/12, åt julsill i Think Twice den 30/12, och sen blev det nyårsfirande dagen efter på marinan. De ordnade grillbuffe med fisk och kyckling.

Det blev en trevlig nyårskväll, vi svenskar tillsammans med ett par tyska seglare.

SARASOTA  🇺🇸 11/12 –  17/12 2021

Halvvägs till Sarasota hör Eva att motorns värmesignal tjuter. Och där fick vi för att vi inte har bytt impellern. Så i med ankaret och börja mecka.

 När impellern är bytt så tuffar vi vidare i den smala leden söderut mot Sarasota. Vi hinner fram till en vik strax norr om stan innan mörkret och slänger i ankaret över natten. Morgonen efter tuffar vi de sista distansen och knyter fast i en boj som tillhör Jacks marina. Då får vi tillgång till duschar. Och vi ligger mitt i downtown.

Vi upptäcker Sarasota och fixar båten. En morgon när vi åker in till marinan med dingen dör motorn pga av överhettning. Och den vill inte starta. Så det blir en ny utombordare. Ja nu har pengarna verkligen rasslat iväg på nya båtprylar.

Vi besöker Stens (seglarkompis) kompis Mark, dit vi har skickat vår nyinköpta satellitmottagare/-sändare Iridium go. Med den kan vi enkelt ladda ner väderinformation, skicka e-post och samtala, även om du inte har internet.

Sarasota är en modern och ren stad. Varuhuskedjan Publix finns här i Florida. I anslutning till matvaruaffärerna har de egna apotek, där man dessutom kan vaccinera sig mot Covid 19. Eva tar med pass och vaccinpapper från Sverige och får sin tredje Pfizerspruta. Gratis också.

En skön ankring strax norr om Sarasota.

Det går många turistbåtar från Jacks Marina. Den här hade egna palmer på taket🌴

Tobbe vid lilla statyn vid hamnpromenaden.

Vi var på ett roligt ställe, The Ringling Circus Museum. Där fanns bland annat ett rum imponerande uppbyggt med modeller av hela cirkusområdet när det begav sig. Från tågvagnar till cirkusarbetare, artister, djur och allt arbete runt cirkusen.

I den stora parken fanns även det Italieninspirerade huset där John och Mabel Ringling bott. Fin utsikt över Sarasota bay.

Ringling var konstintresserade också. Glaskonstverk som den här, och konstmuseum fanns också på området.

17/12 MOT VENICE

Efter fem dagar i Sarasota tuffar vi vidare söderut mot Venice. Vi går inomskärs i leden Inter Coastal Waterway, ICW, som ibland är ganska smal och grund, ca 2 m enligt sjökortet. Vi går ca 1,90 djupt. Vi tuffar omgärdade av mangrove, flotta villor och mycket båtar. Det är lite svettigt eftersom ekolodet inte vill funka. Man vill ju inte gå på grund, så vi går mitt på strecket på sjökortet, där har vi hört att det ska funka.

I Venice ankrar vi men det känns trångt och vi får dåligt fäste. Vi går in till Cross Nest Marina och får betala 1000 kr för natten. Det blir bara en natt.

Vårt mål är att gå till Key West och sen segla till Isla Mujeres, en ö utanför Mexicos fastland. Men vi ser att det ska komma hård vind från NW om några dagar och då vill vi inte ligga vid Key West. Ibland kommer det starka nordliga vindar och ofta med regn.

Vi går ut på havet och seglar 90 distansminuter till Marco Island, för att där ta skydd mot ovädret. Skönt och komma ut på havet och få segla. Och så kommer delfinerna. Vi får halvvind i svag vind. Men kommer ändå fram innan det ljusnat. För att komma in till byn och ankarplatsen går vi in i en grund led i 15 distansminuter. 

Det är en del broar utefter ICW. En del hade fasta öppningstider och andra öppnade de när vi ropade upp på VHF-en

Det var verkligen många fina hus längs kanalen.

Venice by night.

Iridium Go hade vi i sittbrunnen eller under sprayhooden och det funkade bra. Vi saknar en adaptersladd bara, så vi kan ha den inne i båten istället och koppla den till den externa antennen på aktern. Får köpa en sån hemma. Iridium Go kopplar man upp sig mot med appar på Ipaden eller telefonen.

MARCO 18-22/12

Här blir det promenader besök till varuhuset Publix och båtaffären West Marine. Båtgrejer är dyrt i USA. De har ganska dåligt sortiment också.

Mycket riktigt kommer ovädret med starka nordliga vindar, men vi ligger ankrade väl skyddade.

Marco var inte så spännande, men vi hittade en pub med lite musik en eftermiddag.

Det kostade 10 USD att lämna dingen vid Rose marina som var närmast. Fina vita hägrar fanns det där.

På affären fanns det svenska fiskar 😋

En informativ skylt som visar allt man inte får göra och inte ta med sej till en liten plätt med ett par parkbänkar vid vattnet.🤨

23/12 MOT KEY WEST

Vi går ut ur den grunda leden när det är högvatten, ekolodet har slutat funka tyvärr, men det gick bra. Väl ute på havet får vi 10-15 knops vind. Först från NW och sen vridande till NO. På natten har vi några andra seglare runt oss. Jänkarna kör med vitt runtlysande sken i masttoppen. När det ljusnat kommer vi in i bojad led omgärdade av skär, så vi går 10 distansminuter innan vi är framme vid Key West. Vi ankrar vid Flemming Keys. 

Nu vill vi både klarera in och klarera ut för vi planerar att segla till Isla Mujeres på annandagen.

Så vi packar ihop båten så fort vi kan och tar dingen in till Key West. Eva har pratat med CBP, USAs gränspolis, och deras kontor ska vara öppet. Vi skyndar oss att fixa båten, oss själva, sjösätter dingen och kör mot land (nya utombordaren går fint!). Orienterar oss till rätt hus men när vi kommer till porten är det stängt för helgen och öppnar på måndag. Men en vakt kommer ut och säger att det är öppet på flygplatsen. Han ringer dit och kollar också. Så det blir en Uber dit. 

Väl där möter vi vänlig personal, och vi kan fixa både inklarering och utklarering samtidigt.

När vi kom till USA för 1,5 år sen, fick vi ett cruising permit för båten som gällde för ett år. Så egentligen måste vi ha ett nytt permit men då måste vi lämna USA i minst 2 veckor. Men i Sarasota fick vi ok på att segla ner till Key West och sen klarera ut.

På julafton klockan 15 sitter vi inte framför Kalle Anka. Då är vi på den omtalade Sloppy Joes bar, så nu börjar vårt julfirande tillsammans med Hemingway. Vidare blir det promenad på den mysiga gågatan som är omgärdad av gamla trähus. Och naturligtvis är det mycket turister.

På juldagen besöker vi Hemingways bostad som är museum. Senare bodde han i Havanna på Cuba. Men det hemmet och mycket som han skrivit förlorade han när Castro tog över.

Vi har bunkrat en del eftersom vi ska gå de tre dygnen till Isla Mujeres🇲🇽 på söndag den 26/12. Key West är ett mysigt ställe.

En flock delfiner mötte oss när vi kom ut på havet!

In- och utklareringsväntan hos gränspolisen vid flygplatsen på Key West.

Julafton på Sloppy Joes bar 🎅🏻🎄

Vi fortsatte på Sunset Bar och avslutade med en god middag innan vi snirklade oss ut i mörkret i dingen med ficklampa bland alla ankrade båtar. Vart låg vi egentligen…? Det var ju ljust och vi hade bråttom när vi jollade in, men vi hittade Moana till slut. Annorlunda, intensiv och rolig julafton!

Key West var julpyntat.

Hemingways hem var museum.

Den sydligaste punkten på USA besökte vi (och hundra andra)

Ett och halvt år efter det att vi lämnat Moana på Snead Island Boat Works i Florida är vi på väg dit. USA har öppnat landet för oss som har vaccin och negativt pcr test.

Vi kommer dit när det är thanksgiving, och alla jänkare firar. Marinan där Moana ligger är stängd. Så vi får en mjukstart med fem dagar i en lägenhet och får vara turister.

Men på måndagmorgon åker vi till marinan och spänningen stiger. Hur ska Moana se ut!?

På utsidan väldigt skitig men bra inne i båten. Ingen dålig lukt eller mögel.

Marinan har vaxat och polerat friborden för sju tusen kronor. Offeranoden har bytts. Botten målade vi i Cartagena innan vi seglade hit för 1,5 år sen. Och den ser bra ut.

På tisdagen den 30 november är det sjösättning. Och sen blir det 10 dagars arbete, rengörning och göra båten sjöklar.

Några saker får vi köpa nytt: Kylskåp, delar till toan, gasoltub med regulator, fendrar och en åra till jollen. Kylskåpet Ishoterm kostar 20 tkr, likadant kostar 5-6000 kr i Sverige.

I ett skönt klimat, som fin svensk sommar och i den trivsamma marinan får vi ordning på Moana. Men det blir många turer med hyrbilen för shopping, både livsmedel och båtprylar.

Den stora för oss att vi upptäcker att det finns råtta ombord, ser lortarna. Så råttfällor placeras ut. Efter tre dagar på morgonen har den fastnat i klisterfällan i salongen. Men vi märker att det finns en till. Efter ytterligare tre dagar har vi den i råttfällan i aktern. 

I Guatemala ligger vännerna Björn och Gertrud på Think Twice. Vi har planerat att ses på Isla Mujeres, Mexico, till jul. Men vi börjar ana att vi nog inte hinner dit till jul.

Den 11 december kastar vi loss för att gå till Sarasota,  ca 20 distans.

Skönt och komma ut på böljan i den sköna sommarvärmen.

Halvvägs till Sarasota hör Eva att motorns värmesignal tjuter. Och där fick vi för att vi inte har bytt impellern. Så i med ankaret och börja mecka.

 Fortsättning följer.

Vi flög direkt från Arlanda till Miami, och bytte flyg där till Tampa.

Det var väldigt skönt att komma till värmen.

Vi hittade en öppen restaurang och fick en god Thanksgiving-middag.

Båtvarvet ligger i Manatee river, och här ligger en manatee, en sjöko, i vattnet.

Nej, vi provade inte det här från frysdisken….

Moana såg bra ut på Snead Island Boatworks. Men hon var väldigt smutsig efter 1,5 års väder och vind.

Vi tog hyrbilen på en utflykt till Ikea i Tampa och köpte julsill. De hade senapssill och knäckebröd, och god mat på restaurangen. Motorvägarna runt Tampa var många och det var inte lätt att navigera ut från stan.

Så var det de här otäcka inkräktarna!!! Vi körde fällor med jordnötssmör, men den första fick vi på en klisterfälla. Den andra nockades av en traditionell fälla. Sen fanns det ingen mer tack och lov!

Efter en arbetsdag på båten var det skönt att avsluta med en internetstund på kvällen. Vi hade bäst Wi-Fi på trappan till det stängda kontoret.

Den här roliga lilla pippin spanade efter småfisk från tamparna. När han fick span på en lämplig munsbit hängde han kvar med fötterna i tampen och dök blixtsnabbt ner med huvudet och fick napp.

Vi fick köpa is, och köpa is, och köpa is.. (ja det kanske ligger nån öl där också) Det var skönt när mecken kunde montera in det nya kylaggregatet.

En kväll var det nån som prasslade i palmen vid kontoret. Så kom en tvättbjörn nerklättrande.

Moana tvättad och redo för avsegling efter tio dagars jobbande. Notera de hemgjorda råttstoppen på tamparna. De funkade!

Gissa om det var skönt att tuffa ut i Manatee river! Mot Sarasota!

Ingarö 26 april 2020

Det blir inte alltid som man tänkt sej, men allt är bra med oss och nu är vi hemma i Sverige igen.

För en månad sen hoppades vi ju på att kunna klarera in i Colombia efter två veckors karantän på båten, och sen dra upp båten på land i Cartagena och flyga hem. Men så blev det inte.

Colombia stängde ner landet med allmänt utegångsförbud, stängde gränserna 16 mars och stängde alla flygplatser. (Och det är fortfarande samma läge i landet, gränserna är stängda till och med maj.)

När vår karantänstid närmade sig sitt slut var vi tveksamma till om vårt bokade flyg hem 24/4 verkligen skulle fungera. Skulle landet öppna flygplatserna 22/4 som de gått ut och sagt från början? Kändes inte som vi vågade tro på det. Vi fick tips från ett par tyskar att det skulle gå ett evakueringsflyg från Bogota i slutet av veckan runt 3-4 april. Det ville vi verkligen försöka komma med!

Vi pratade med agenterna och fick dra upp Moana på land på varvet vi bokat på tidigare, trots att varvet egentligen var stängt i och med den allmänna lock-down av Colombia.

Det var verkligen intensiva dagar. Innan vi drog upp båten ville vi veta att alla tillstånd var ordnade. Vi skulle behöva skjutsas de 120 milen i en hyrbil från Cartagena till Bogota, eftersom inrikesflyget och bussar också var nedstängt. Och att färdas mellan Cartagena och Bogota i bil krävde också speciella tillståndsdokument. När vi till slut fick ok på det var det bara ner med seglen, stuva in dem i båten och fixa i ordning allt det sista. Packat vårt bagage för hemfärd hade vi redan gjort.

 

Moana dras upp i Cartagena, Colombia. Stor maskin för vår lilla båt.

När båten låg på land, och vi bommat igen den, trodde vi att vi skulle åka till Bogota. Men istället drog Colombianska myndigheten in vårt resetillstånd med hänvisning till att vi inte fick klarera in i landet, vårt inklareringsärende hade stämplats av Immigration den 16 mars. Och 16 mars stängdes gränsen! Det faktum att vi kommit till Colombia 15 mars spelade i det här fallet ingen roll, det var deras stämplingsdatum 16 mars som gällde. Agenterna, ambassaden och konsulatet försökte få dem att ändra sig, men nej det gick inte.

Vi fick flytta in i båten igen och fick ladda om. Hur skulle vi göra? Vi fick inte klarera in, och visste inte hur länge landet skulle vara nedstängt. Skulle vi ligga på ankring och vänta? Och vad skulle hända i Colombia när Coronan skulle börja sprida sig där? Vi pratade mycket om vad vi kunde göra, och vi var överens om att vi absolut inte ville vara kvar i den här osäkerheten. Enda alternativet var att segla därifrån. Men vart? Hemåt Europa? Nästan alla länder hade stängt sina gränser pga Corona, men vi fick tips om att segla till USA. Där verkade det fortfarande vara öppet. Vi har B1/B2-visum till USA som vi skaffat för säkerhets skull förra året när vi var hemma. Från en svensk seglare fick vi tips om ett varv att lägga upp båten på i Tampa i västra Florida, han hade lämnat sin båt där.

 

Vi provianterade i Colombia inför seglingen, och vetemjölet hette – Corona!?! Vi bunkrade även en massa konserver inför seglingen, eftersom vi inte visste hur länge vi skulle behöva vara ute.

 

Dags att lämna Colombia och våra agenter.

Efter bottenmålning och sjösättning fick vi sätta upp seglen igen. Agenterna hjälpte till så vi kunde proviantera för långsegling.

Så sagt och gjort! Det tog tio dygn att avverka 1500 distans upp till Tampa. Första och sista dygnet var det bidevindsegling i kulingvindar. Men de övriga åtta dygnen var behaglig segling i öppna vindar och fin medström, och det gick bra allting. Vi hade bra hjälp av vår väderguru hemifrån med waypoints för att ta vara på medström och vind på bästa sätt, därför gick det så fort.

 

Skönt att ha ”bakväggen” som skydd mot skvättande vågor.

 

På seglingen fick vi en fripassagerare utanför Mexico, en svala som ville vila på båten. Och helst inne i salongen. Vi fick jaga ut den flera gånger.

När vi närmade oss Florida fick vi meddelande på vår Garmin Inreach från ett par andra seglare, ett par vänners vänner. De i sin tur förmedlade kontakt med sina vänner som bor i trakten, och dessa generösa människor (också seglare) hjälpte oss med allt från bilskjuts till inklarering, övernattning i sitt gästrum och skjuts till flygplatsen. Fantastiskt vad vi blev omhändertagna. Båten drog vi upp på Snead Island Marina, och det verkar vara ett bra ställe. Vi fick tillstånd för båten på ett år.

Moana på väg mot landförvaring på Snead Island Marina i Tampa, Florida. Andra uppdragningen på tre veckor.

 

Seglarparet Rick och Julie bjöd in oss i sitt hem.

 

Hemresan gick via Detroit och Amsterdam. Det var glest med folk på flyget och flygplatserna.

 

Den här seglingssäsongen blev väldigt bra. Det var så roligt att kunna besöka Colombia (i december), Panama och San Blas/Guna Yala, vi har sett så många fina ställen och mött så mycket härliga människor.

De sista veckorna däremot var riktigt jobbiga, men det blev ju bra till slut.

Nu håller vi oss hemma och avvaktar läget i världen. Får se hur vår fortsatta segling blir.

 

Skönt att vara hemma igen 😊

 

 

Colombia, Cartagena 23/3 🇨🇴

Seglingen från Linton Bay Marina tillbaka till Guna Yala/San Blas gick ganska bra. I början bidevind och när vi kunde gå mer OSO kunde vi släppa mer på skoten och dyningarna bromsade inte lika mycket. Men det kom in vatten vid skorstensgenomföringen till värmaren. Nåja den fick vi täta med ny sika när vi kom fram. Vi ankrade vid Lemon Cays och där hade vi bra internet. Harmonium var kvar i Linton eftersom de kom senare dit. Dagen därpå gick vi till en ögrupp lite längre österut till där vi träffade Peter och Angel på Providencia. Nu hade vi några sköna avslutande dagar mellan öarna i västra Guna Yala.

Tillsammans med Peter och Angel såg vi också ett lämpligt väderfönster den 12 – 13 mars för segling mot Isla Grande söder om Cartagena. Tidigare än vi tänkt oss. Men Coronaviruset började spöka mer och mer och det gäller att passa på om vädret verkar bra.

Eftersom det oftast blåser NO vindar och längre norrut ganska hårt så blir det dyningar även längre söderut. Nu skulle vinden enligt prognosen även vara N ibland och vår kurs skulle vara ONO.

Vi började förbereda inför seglingen och gick till Naragana en av de större byarna i Guna Yala. Fyllde vatten och köpte en del proviant. Kul att vandra runt i byn. Återigen är folket så vänliga. Vi blev kvar på ankring där över natten.

 

Nargana är en mer modern Guna-by. Här blandades traditionella hyddor med betonghus.

 

Här träffade vi trevlige Federico som hjälpte oss med matvaruinköpen. Och så hälsade vi på hemma hos honom och hans familj.

På morgonen efter gick vi till Green Island där vi träffade vi Harmonium med Phil och Krista. Kul att avsluta med ett par dagar med våra kära vänner.

 

Den vackra ankringen vid Green Island, San Blas.

Den 11/3 seglade upp till östra Holandes Cays och där träffar vi också Svan 40 Providencia.

Klockan 04.30 i månsken lägger vi loss för segling de 175 M mot Colombia och Isla Grande som vi hoppas nå. I början är seglingen mjuk. Snart seglar Providencia om oss, de startade 1 timme senare. Sista halvan av sträckan ökar vinden till 25 knop och seglingen blir tuffare i bidevinden med återkommande sjöar över däck.

Farten är glädjande, 6,2 knop sista halvan. Tror vi hade lite medström. Vi seglar också om Providencia. I huvudsak är strömmen västgående i karibiska havet. Men nära Panama vrider den och går mot ost.

 

På seglingen mot Colombia var vågorna för det mesta rätt ok men ibland var de höga. Providencia kikar fram på vågtoppen.

 

Vågorna sköljde över oss emellanåt under bidevindsseglingen mot Colombia. Vi plockade fram den praktiska ”bakväggen” som skydd mot vattnet. Senast den användes var i Skottland, det var ett tag sen. Men den gamla sprayhooden från -89 håller inte längre tätt så det blev till att torka och torka.

 

Härligt i alla fall när vi lägger oss vid bojen vid Isla Grande på fredag morgon. Efter lite vila tuffade vi i svag vind på söndag morgon de 15 M till Cartagena.

 

Cartagenas skyskrapor vid vår angöring.

Vi har inte någon internet och vet inte att läget har tuffat till sig med stängning av gränser. Vi hörde rykten om karantän när vi var på Guna Yala. På förmiddagen angör vi Cartagena Bay och blev uppropade av Port Control. De anvisar oss ankring längst inne i viken nära gamla stan, och säjer till flera gånger att vi måste stanna på båten.

I Colombia behöver man som ankommande båt en agent som ska förmedla hela inklareringsproceduren. Vi kontaktar vår agent Maria som vi hade kontakt med i december när vi bestämde att vi skulle lägga upp båten här. Då bokade vi också uppläggning på Ferroalquimar marina den 20/4 och flyg hem den 24/4.

På måndag morgon kommer Maria med ett par läkare för att kolla om vi är friska. Vi klarar testet för på eftermiddagen kommer Maria tillbaka och meddelar att vi ska ligga i karantän i 15 dagar. Det kan vi köpa. Hon säger också att efter karantänen ska vi bli inklarerade och vi ska kunna lägga upp båten.

 

Vår agent och två läkare med munskydd lämnar oss efter att ha förtöjt bredvid oss en stund och intervjuat oss om vår hälsa. En av läkarna gick noga igenom våra pass och efteråt sköljde han händerna i Cartagenavikens ganska lortiga vatten…

 

Om vi behöver något så ska vi säga till Maria, och hon fixade sim-kort så vi fick internet. Men annars har vi det mesta.

Vi kom den 15 mars, och från den 16 mars stängde Colombia gränsen. Hade vi kommit en dag senare hade vi inte kommit in. PUH!

Visst blir det lite tråkigt att bara vara i båten. Men vi kör våra rutiner: morgongympa, lång frukost med svensk radio, båtpyssel, läsa, skriva, slöa och så avslutar vi med film.

Providencia kom vi ifrån under seglingen. De har legat kvar söder om Cartagena och när de skulle ta sig in i början av veckan får de inte komma in. Vi hör på radion varje dag att båtar blir uppropade av Port Control och blir nekande inträde.

 

Armada National har koll på vår ankring. Här var det några från en grannbåt som försökte ta jollen in till stan, men de blev raskt bogserade tillbaka till sin båt.

 

Vår agent hjälper oss så vi får internet och nu kan vi följa med i alla obehagliga nyheter om Corona men också hålla oss uppdaterade med läget i Colombia. Vi har också fått mejlkontakt med Svenska ambassaden i Bogota, det känns bra att de vet var vi är och att vi kan kontakta dem om det blir något problem.

Restriktioner har införts i Colombia för alla. Sen i fredags till tisdag morgon har det varit allmänt utegångsförbud i Cartagena och ett allmänt upprop om självkarantän i hela landet fram till 13 april börjar. I dag den 23/3 stängs flygplatsen fram till den 22/4. Om det håller ska det funka med vårt flyg som går den 24/4. Men först ska vi bli inklarerade vilket vi hoppas att vi blir. Sen lägga upp båten så fort som möjligt, så vi är standby för flyg. Normalt är tillståndet för båten 1 år. Klart vi funderar på hur läget är om ett år?

I går dog kylen. I dag fick vi i alla fall is som vi lägger i kylen. Och så fick vi telefonnummer till en kylmeck. Turligt nog har kylen krånglat när vi är i närheten av en marina. Tidigare var det fläkten som krånglade och sen strömbrytaren. Nu kan det vara kompressorn.

Visst är vi i en osäker sits och det är riktigt obehagligt i hela världen med Coronaviruset. Vi mår i alla fall bra även om det är mentalt jobbigt med alla besked om Corona.

För vår egen del hoppas vi i alla fall att det löser sig med inklarering, uppläggning av båten och flyget hem.🇨🇴

En veckas ”semester” från Moana.

Måndag eftermiddag den 17/2 tog vi en taxi från Linton Bay Marina till Shelter Bay Marina för 50 $ för att borda ungdomarna i Hakuna Matata och vara behjälpliga som två av fyra obligatoriska linehandlers på deras färd genom Panamakanalen. Klockan två var det väckning och vi gick ut i mörkret. Lotsen kom ombord från en annan båt när vi kom ut i kanalen.

Lotsen satt hela tiden och hade kontakt med trafikledningen. Han fick besked om att första slussning skulle bli senare. Så vi tuffade en bit och la oss vid en kaj.

När det började ljusna blev dags och gå in i första slussen. I alla slussarna låg vi bredvid en catamaran, så vi hade bara linor till catamaranen.

Vi hann göra kanalen på en dag och innan mörkret var det glada skeppare som ankrade vid Panama city. Ofta tar färden ett par dagar och man får övernatta på boj i Gatun Lake. Slussningarna gick fint utan missöden.

På andra sidan udden låg Christer Breman med sin Oceanis 46 som vi flyttade till efter några dagar hos Hakuna Matata. Riktigt kul att träffa Christer som vi tidigare träffat på Cap Verde och Surinam.

Christer har varit här några månader och han guidade runt oss i Panama City.

Gamla stan var mysig annars får staden mediumbetyg. De hade bra buss och tunnelbana.

De sista dagarna i storstaden avslutade vi med två nätter på hotell med utsikt över kanalen.

Väl tillbaka till båten blev det bussresa en timme till Sabanita för storhandling eftersom vi ska vara i Guna Yala några veckor innan vi seglar till Cartagena i Colombia.

I morgon lördag den 29/2 seglar vi 45 M till Guna Yala, i förhoppningsvis lätt bidevind. Väderprognosen är NNO vind 14-20 knop, våghöjd 1,5-1,9 m och det borde vara medström.

Våra båtgrannar i sin Swan 41 från sextiotalet, Providencia, gick till Guna Yala idag.

 

Hakuna Matata var väl förberedda inför slussningarna med inplastade bildäck som fendrar och fyra ordentliga linor som ska vara 38 m långa (de hade hyrt allt det). Sen höll de på att packa in solpanelen med skydd ifall linor från slusskanterna skulle kastas ner på båten.

 

Vi från Hakuna och svenska båten Major Tom med sina linehandlers åt middag på restaurang kvällen innan avfärd.

 

Vi tuffade ut från Shelter Bay Marina före 03 på morgonen i mörkret till anvisad plats mellan bojar, och en stund senare kom lotsen och hoppade över till oss.

 

Första tre slussarna heter Gatun Locks och ligger precis vid Colón. Slussningen går uppåt och småbåtar slussar inte ensamma utan alltid bakom ett stort fartyg då. Nu skulle vi förtöja bredvid en katamaran som i sin tur förtöjt i en arbetsbåt intill slussväggen.

 

Lite meckande innan alla linor var på plats, sen kokade det omkring oss när vattnet släpptes på. Saltvattnet från havet och sötvattnet från sjön har olika densitet så det blir ordentliga vattenvirvlar i slussen.

 

Slussningen till Gatun Lake gick fint och sen gick vi för motor (förbjudet att segla tyvärr, vi hade fin medvind) ca 30 sjömil till nästa tre slussar ner mot Stilla Havet. Den södra delen av kanalen är en ca sju sjömil grävd kanal, Gaillard Cut.

 

Dags för att slussa ner. Vi förtöjde som tidigare vid en katamaran som förtöjde vid en arbetsbåt, men nu längst fram i slussen, och storbåten la sig bakom oss. Storbåten dras av små lok som går på räls uppe längs slussväggarna. Vår lots Harold var cool.

 

Det var en skön känsla för oss, och förstås speciellt för Cecilia och Andreas när sista slussporten öppnades och vi kunde styra ut i Stilla Havet!

 

Så fick vi gå under Bridge of the Americas som är vid kanalens mynning mot Stilla Havet.

 

Tack Cecilia och Andreas för roliga dagar och lycka till över Stilla Havet!

 

Panama City skyline.

 

Christer guidade oss runt i stan.

 

Det var många Gunakvinnor här och sålde sina hantverk.

 

Den gamla stan var ganska fin och en bit från skyskraporna.

 

Det var karneval i stan också, men efter en dags promenerande orkade vi inte stå i en jättelång kö till säkerhetskontrollen för att bli insläppta på området.

 

En annan grej som Panama är känt för är Panamahatten.

 

Vi lyxade till de sista två dagarna med hotellrum med utsikt över kanalen.

 

Vi åkte buss tillbaka till Moana i Linton Bay Marina. Först var det en finbuss med aircondition, sen är det lite skramligare variant med slitna säten och hög musik som gäller. Men bussarna är fint målade.