4 december 2018 Carriacou – Sandy Island

Innan vi lämnade Tyrrel Bay på Carriacou, som tillhör Grenada, behövde vi klarera ut eftersom vi skulle fortsätta norrut till öar som hör till ett nytt land, Saint Vincent.

Efter nio dagar på mysiga och rofyllda Carriacou rullade vi ut focken för att gå den korta biten till Sandy Island, tre distans. Sandy Island är en långsmal liten sandö med några palmer och i vattnet koraller som bjuder på hyfsad snorkling. Ön är bara 350 m lång och 10 m bred. Tillsammans med sex andra båten gjorde vi fast i moorings och låg en natt. Carriacou ger sjölä.

I frisk vind hissade vi storen med två rev och rullade ut focken och gick på nordlig kurs i den NO vinden. Målet var Petit Saint Vincent. Efter fem distans slog vi, och fick en lätt bidevindsegling till Petit Saint Vincent. På ön finns några sobra resorter och på östra sidan omgärdas ön av korallrev. Vi ankrade en natt i det turkosblåa vattnet.

Union Island

Den 6 december seglade vi rakt norrut till Clifton, storstan på Union Island. 

Förtöjde i en mooring bakom revet som gav bra sjölä. 

Här klarerade vi in i det nya landet Saint Vincent och blev kvar två nätter. Vi träffade båten Asha med det holländska paret John och Asha som vi inte sett sen La Palma november 2017.

När vi handlade märkte vi att det är lite dyrare här jämfört med Grenada.

Nästa hamn blev Chatham Bay på västra sidan av Union Island. När vi kom in i bukten ankrade vi bredvid franska catamaranen Iroise med Marc och Sylvi som vi träffade första gången i Brasilien. Det är roligt att mötas igen. 

Holländska båten Asha kom också hit. På den långa stranden var det några restauranger och på norra sidan koraller där Tobbe snorklade. För första gången såg jag en vattenorm som var brun/beige och 2 m lång. Eva fick titta på sköldpaddor och fiskar från båten eftersom det tyvärr var baduppehåll på grund av infekterade sår på benet. Men de läkte på ett par veckor. 

En dag gjorde vi en långvandring runt ön. Träffade en rolig localo, Alex, som hade full koll på både Dolph Lundgren och Eurovision Song Contest 😄Uppe på ett högt berg fick vi en fin vy mot Tobago Cays.

På vår sista kväll kom Allegro 33 Trud med Hans o Pia. De låg bara en natt. Så dagen därpå seglade vi båda vidare till Mayreau.

En man i Chatham Bay fiskade med bara rev och krok från strandkanten.

 

På Union Island var de otäcka Machinee-träden varningsmärkta.

 

Mayreau

Vi ankrade i Saline Bay några dagar. Ön är inte stor men mysig, det lilla samhället klättrar uppför berget. En liten affär finns, men det var sparsamt med varor. Turistbåtar och kryssningsfartyg kommer hit på kortare stopp och då blir det en del folk på stranden. Vi lämnade ön en dag före Trud eftersom vi ville besöka det stora hästskoformade revet Tobago Cays. 

Pia och Hasse i Trud bjöd på fika och saffransbullar på Lucia.

 

Man träffar ju så mycket olika folk! På Mayreau hamnade vi i långt samtal med John som är Ombudsman på ön. Han var historielärare och kunde otroligt mycket om Europas historia.

 

Från utkiksplatsen vid kyrkan på Mayreau ser man öarna och reven vid Tobago Cays.

 

Rastabar med känsla för detaljer på Mayreau.

 

 

Tobago Cays

Vi ankrade en natt i det turkosblå vattnet mellan öarna Petit Rameau och Petit Bateau i sjölä av revet. Genast tog vi jollen till revet för snorkling. För jollen fanns det bojar eftersom ankring är förbjuden vid revet. Vi såg många fiskar och ett par stora rockor.

På kvällen blev det lobstermiddag i strandrestaurangen som har pressenningar som skydd för regnet.

 

Tobago Cays. Jollen gjorde vi fast i bojar vid revet. Sen var det bara att hoppa i och snorkla.

Mustique

Vi seglade norrut till Mustique och till vår glädje var vinden ostlig och inte så stark. Trud hade kastat loss från Mayrou och där kom de och forsade om oss.

På Mustique betalar man dyrt för en dag på boj och får 2 dagar gratis, som de själva uttrycker det. På ön får vi bara röra oss nära stranden, ”restricted area” runt jul och nyår. Vi får en karta som visar var vi får röra oss, och vänliga vakter har koll om vi rör oss i utkanten av det området. Mick Jagger och alla andra kändisar som har hus på ön ska ha lugn och ro. Självklart besökte vi berömda Basils Bar och tillsammans med Hasse och Pia hade vi en trevlig kväll med dans till skönt band.

Vi var på anrika Basils Bar som låg ett vågskvalp från båten. Här är det levande musik och dans varje onsdag, och gästas av locals, turister och kändisar.

 

Bequia under jul och nyår

Till Bequia, som är nästa hamn, är det bara några timmars segling i skön medvind. Här firar vi jul o nyår tillsammans med många andra svenska seglare. Det fylliga svensk/karibiska julbordet serveras på restaurang Papas som drivs av en svensk. 

Vi träffar också några jänkare o engelsmän som vi vandrar med.

 

Bequia var pyntat inför jul och nyår.

 

Nyår firade vi på lokal med Bella Luna och Asha

 

Ibland regnar det massor och här har de fixat smart vatteninsamling.

3 januari 2019 – Saint Vincent

Så bär det av norrut och tanken var att segla förbi själva huvudön Saint Vincent eftersom den har dåligt rykte. Och vi hade ju egentligen klarerat ut för att göra det, men Rolle o Vicky på Bella Luna lockar oss till en väldigt fin vik på västra delen av ön, Cumberland. Vi ankrar ett par nätter där på 12 meters djup och de vänliga locals tar en akterlina in till land för 20 ec. På strandkanten är det bara några få hus och ett par restauranger. Vänliga locals kommer i båt och säljer frukt och grönt. 

Här träffar vi också Stellan på Wasa 420 Marina igen, och vi är ett 20-tal båtar i viken. Vi får hjälp av restaurangägaren att fixa en taxiguide och vi åker på snirkliga vägar norrut till ett vattenfall.

Saint Lucia

Nästa land och ö blir Saint Lucia. I frisk bidevindssegling får vi också känna på Atlantvågorna som smiter in mellan öarna. Vi besöker 4 hamnar, först Soufrie för inklareringens skull (det blev inga problem trots att det var några dagar sen vi klarerat ut från Saint Vincent) 

Finaste ankringen fick vi vid Petit Piton på södra änden av ön mellan de höga bergen, Pitongerna. Området finns på UNESCOs världsarvslista. Fin snorkling nära ankringen och det blev också vandring till ett vattenfall med varma bassänger. Vattnet värms upp av vulkanen intill.

I Anse la Ray blev det en natts ankring, stan där kändes inte så kul. Men i nästa vik, Marigot Bay som är ett huricanehole ligger vi tre nätter. Gör bland annat en vandring till romdestilleriet Bounty med kanadensarna från båtarna Haven och Harmonium.

I nästa vik, Rodney Bay, blir vi kvar tre nätter. Här är det långt att åka med dingen från ankringen och in till stan. Vi gör en bilfärd runt ön tillsammans med Bella Luna och besöker vulkanen. 

 

Ankring vid Pitonerna och kort jolletur till snorklingen.

 

Fiffigt dolt elskåp. Och det roliga är att de tagit en bild just från elskåpets plats och satt upp på det.

 

Marigot Bay, ett hurricane hole omgärdat av mangrove.

 

Vulkanbesök med Bella Luna. Leran kokade och det luktade ganska illa.

 

Snyggaste frukt- och grönsaksbåten hittills hittade vi i Rodney Bay.

Martinique

Lämnar Rodney Bay, Saint Lucia, den 15 januari och får en smörsegling i 7-8 m/sek de 23 M till Sainte Anne på den franska ön Martinique. Atlantvågorna är riktigt mjuka. Här ankrar vi bland kanadensare o jenkare som vi lärt känna sen Bequia.

Nu ser vi fram mot den franska goda maten och här blir vi kvar till ca 4 februari.

Vännerna Benke och Carin ska mönstra på den 2 februari.

 

Martinique i sikte. Mycket sargassotång i havet.

 

Vandring med kanadensare och jänkare, får symbolisera det sociala livet här med många nya och gamla vänner.

 

Ett kantrat skepp på stranden verkade ha legat där ett tag

Finns ganska mycket kritiska röster om östra Karibien. Men vi tycker det är riktigt trivsamt. Vacker natur, skönt klimat och vattnet inbjuder till bad och snorkling. Visst är det ibland mycket båtar, men det gör ju bara att vi träffar fler trevliga vänner. Och det finns många vikar där du kan ligga själv om du så önskar. Vänliga ”locals” kommer ibland till båten och vill sälja grönsaker och fisk. För 30 år sen var de mer aggressiva, nu tror jag de har gått på ”charmkurs”.

Carriacou 2 december 2018

Ligger nu för ankar i Tyrrel Bay på Carriacou strax norr om Grenada. 🌴🌦En rofylld o vacker ö med gröna kullar. Vattnet är turkosblått, vinden är frisk men varm. Ibland kommer en sköldpadda simmande, och pelikaner flyger över viken. 

Trud, en Allegro 33 från Göteborg ligger intill. Marina, en Wasa 420 från Sollentuna gick till Sandy Island igår. Här ligger också våra franska vänner med sin catamaran Iroise. Vi träffade dem i Brasilien första gången.

Ibland kommer en “local” roende på besök och vill sälja något. Vi köpte en stor lobster som kokades i havsvattnet. Här på Carriacou kan du också ta upp båten och lämna den en längre tid.

På väg tillbaka från Sverige till Grenada turistade vi några dagar i New York o Washington. 🇺🇸Städer som bjuder på olika upplevelser. New York, ett myller av höga byggnader som står tätt och staden ger skön puls. Där blev det långa vandringar på Manhattan och Broadway-besök, Phantom of the Opera.

Washington, är en stad med mer luft, låga utspridda byggnader med inblandning av grönt. Här såg vi vår första NHL-match, Washington ”CAPS” mot Dallas. Bäckis dominerade.

Vi kom till Grenada 🇬🇩 den 5 november där Moana låg på land på Spice Island Marina. Det Visade sig att Moana klarat fukten o värmen bra. Bra doft i båten, lite fläckar som vitt damm som var lätt att torka bort. Tack till Christer som fyllt på saltbägarna under sommaren.

Vid sjösättningen kom det in vatten vid loggivaren. Så vi gick upp på land igen. Plastmuttern på insidan som drar fast loggivaren var spräckt så vi satte dit atrappen. Nu ser vi bara farten på navigatorn.

Väl i sjön gjorde vi Moana sjöklar blandat med som vanligt turistande o umgänge med övriga seglare. Det ligger många vänner här som vi träffat efter vägen.

Gummijollen, en billig men ganska ny Aqua Smart lämnade vi uppblåst på däck skyddad i en press. Men värmen har förstört den, den behöll ingen luft och beslagen hade lossnat. Stellan på Marina hade 2 jollar så vi fick låna jolle av honom tills vi hittade en ny. Köpte en Highfield 240 HYP med vitmålad aluminiumbotten på Island Water World i S:T George. Ja den var dyr! Men en bra jolle är ju nödvändig. Blir inga julklappar.

I Prickly Bay ligger också Trud med Hans o Pia. Hans är fena på bland annat elektronik. När han hör att fjärrkontrollen till ankarspelet krånglar, så kollar han på det. Så efter mätning o lödning så spinner spelet som en katt, härligt.

Varje lördag kör de en Hash på Grenada, det är en bergsvandring med efterföljande käk. Eftersom det var debut för oss blir vi utsatta för en överraskning, alla vi ”virgins” blev fullkomligt nerduschade av öl till allas förtjusning.

Efter 2 veckor i Prickly kastar vi loss kl 7 o seglar de 40 M till Carriacou.⛵️😎

I Karibien fläktar hela tiden den friska NO till O vinden ca 8-13 m/s, så vi har inte satt upp genuan. Tror det räcker med focken 27 kvadrat som vi också har på rulle. 

Vi seglar bidevind nära Grenadas kust med 2 rev i storen och även focken lite inrullad. Går riktigt bra, tror vi har lite medström. När vi kommer till norra Grenada girar vi mer styrbord och håller kurs på Ronde Island. Vill inte segla över en levande vulkan, Kick ’Em Jenny, som är markerad med en cirkel på sjökortet. Vi får motvind, rullar in focken och går för motor med stöttande stor i 9 M. Inget sjölä från Grenada och sjön sköljer över båten. Väl framme vid Ronde Island blir kursen mer nordlig och vi sätter focken och kan segla ända fram till Tyrrel Bay på Carriacou. Första seglingen går bra och snabbt, 7 timmar. Och i kölsvinet är det dammtorrt, härligt!

Ligger kvar en vecka på Carriacou, sen betar vi av öarna norrut i Grenadinerna och firar jul på Bequia.🎅🏻

 

Manhattan skyline från Liberty Island.

 

One World Trade Center

 

På Manhattans västra sida finns hamnar och idrottsanläggningar.

 

Central Park i höstfärger. Vi hyrde cyklar och cyklade runt hela parken, och besökte John Lennons minnesplats.

 

Capitolium, Washington. Här sitter kongressen. Vi fick en guidad vandring i byggnaden.

 

Vår första NHL-match: Washington Capitals (med tre svenska spelare) mot Dallas Stars. Det var 18000 på läktaren och hög stämning!

 

Moana på svaj i Prickly Bay, Grenada.

 

Från fortet i Saint Georges, Grenada, är det fin utsikt över stan.

 

Hashvandring med Micke och Lotta från Svea och vännen Hanna.

 

Beachparty i Prickly Bay med seglarvänner.

 

Så blev det en ny dinge och en ny badstege på Grenada.

 

Frisk bidevindssegling till Carriacou.

 

Utsikt över Tyrrel Bay, Carriacou, efter en hård toppbestigning. Union Island syns i bakgrunden. Moana ligger för ankare nere till höger i bilden.

 

Paradise Beach med utsikt över Sandy Island till höger.

 

Vi gick på stranden och Tobbe hittade en liten frukt som doftade gott och som smakade gott. Tack och lov tog han bara ett par små tuggor och tog med frukten till baren vid marinan. Där blev de förskräckta. Det var en Manchineel – en frukt från ett av världens giftigaste träd!
Barkillen rådde honom att dricka mjölk och tvätta händerna noggrant. Tobbe fick en brännande känsla i munnen, men inga andra symtom utom kraftig diarré på natten.
Bragdeglufs…..

Ingarö 6 juli

Har inte skrivit sen vi lämnade Tobago 19 maj då vi seglade till Grenada.

18 maj
När vi seglade från den trivsamma byn Charlotteville på Tobago var avsikten att gå till Englishman’s Bay. Men lokalbefolkningen avrådde oss från att gå dit, för de menade att knarksmugglare höll till där.
Vi fick en skön segling tillsammans med holländarna efter Tobagos lummiga kust ner till Castara Bay, där vi ankrade utanför en liten by. Tog jollen till stranden och strövade runt i byn och möte trevligt folk.

19 maj
Startar klockan sex för segling de 90 M till Prickly Bay på södra Grenada. Vi får en skön segling i frisk NO vind. För fock och 2 rev i storen forsar Moana på bra i halvvinden. Men djurlivet är dåligt, endast några fåglar.
Några timmar innan Grenada kommer 45 fotaren med holländarna ikapp oss. De startade 2 timmar efter oss.

I Pricklay Bay på Grenada ligger båtarna tätt. Halvvägs in i viken på östra sidan finns en jollebrygga, inklareringskontor, restaurang och lite småbutiker. Längst in i viken ligger Spice Island Marina där vi ska lämna båten under sommaren.
Vi träffar 10 svenska båtar här och några holländare som vi också träffade i Surinam.

Grenada är en vacker ö med härlig grönska, också mysiga människor. Tillsammans med Peter o Jackline (Arcona 430 Ellen) gör vi en guidad rundresa och besöker kakao- o nutmegfabrik, romdestilleri och vattenfall. Vid marinan går busstaxi som kostar 5 EC dollar till huvudstaden S:t George. S:t George är en trevlig gammal stad med en välskyddad hamn.
Grenada tillhörde Storbritanien till början av -60 talet. Mauritz Bishop tog över ledningen av landet 1979 och drev kommunistiskt styre med stöd av Cubas Castro och Ryssland fram till 1983 då han blev mördad i inbördeskriget.

Fram till vi ska dra upp båten den 15 maj blir det båtunderhåll och städning varvat med utflykter och samvaro med övriga seglare.

Vi får ett bra intryck av marinan och intill ligger båtbutik med bra utbud. Men båttillbehören är dyrare än i Sverige. För uppläggningen betalar vi ca 5000 kr per månad. När vi lämnar båten placerar vi ut saltbägare som ska ta hand om fukten. En svensk som ligger med båten här ska kolla båten och fylla på salt.

Åker tillbaka till Moana i början av november och fram till dess bor vi i Mörtviken på Ingarö. Kommande vinter blir det segling norrut mellan öarna i östra Karibien.

 

45 fotaren Zeezout lämnade Tobago 2 timmar efter oss men kom i kapp oss på kvällen när vi såg Grenada.

 

 

 

Åkte på en guidad rundtur och besökte bland annat en kakaofabrik. De vita kärnorna blir sedan choklad. Grenada kallas också kryddön.

 

Väl skyddad marina i S:t George, Grenadas huvudstad.

 

Beachparty med grillning i Prickly Bay.

 

Masten förgylls av souvenirer från de olika platserna.

 

Vi lämnade Moana (med gröna täckningen) på södra Grenada, Spice Islands Marina vid Prickly Bay. Kostnaden är ca 5000 SEK per månad. Under sommaren är vi på Ingarö och åker tillbaka i början av november.

Vi kom till Tobago den 12/4 och planerar att segla till Grenada den 19/4. Det är verkligen en härlig ö med vänliga och coola människor. Som mest var det 5 båtar i bukten som var från Danmark, Holland, Frankrike, USA (med Terry o Amy) och Moana. Ön är verkligen grön. På västra sidan finns många fina vikar som bjuder på trygg ankring.

Trinidad/Tobago har tillhört United Kingdom, men blev självständigt 1962. På Tobago är befolkningen mest svarta men på Trinidad är det också folk med indiskt och kinesiskt ursprung.

I morgon onsdag den 18/4 seglar vi 8 sjömil till Englishman’s Bay tillsammans med Zeezout (holländarna). Och på torsdag de 80 sjömilen till Prickly Bay på Södra Grenada.

 

Halvvägs till Tobago märkte vi att översta beslaget som håller vindrodret rörde på sig. Men det var bara en klämkoppling som behövde skruvas åt. Samtidigt drog vi samtliga övriga bultar.

 

Efter 450 sjömil och nästan 2,5 dygn angjorde vi ett morgonmurrigt Tobago. En snabb segling tack vare den fina medströmmen, 8 kt i snitt.

 

Men väl inne i Charlotteville kom solen och där låg våra holländska vänner Anne-Marie och Rob som vi träffade i Surinam.

 

SY Moana för ankar i Charlotteville🇹🇹.

 

Där borta i NW ligger resten av de Karibiska öarna som vi förmodligen besöker kommande vinter.

 

Middag med Rob och Anne-Marie på lunchrestaurangen Suckhole. Det var så mycket mat så det räckte med att dela en portion på två👍. Kocken Steve var glad och pratsam. Han planerar ett besök i Sverige.

 

Vi åkte buss/taxi till huvudstaden Scarborough för 30 TT dollar tur o retur, 1 TT dollar är ca 1,30 kr. Bakom den långa piren (som inte fanns då) låg vi med Vahine 1984. Det gick inte att komma ut på den kajen nu. Området är avspärrat och bara öppet för yrkestrafik. Beachen där jag klättrade upp och tog min första cocosnöt var också borta.

 

Eva gör sin första snorkling vid ett korallrev bland färgglada fiskar.

 

Väl i jollen, glad och nöjd. Allt gick toppen👍

Onsdag 11 April 14:00 lokal tid: 9 April var vi ute ur Surinam river och satte kurs mot Tobago, 442 Mn.

Nu skön slör för fock och 2 rev i storen, O 6-8 m/s. Men i böjran skumpig bidevind. Nu 104 Mn kvar. Snittfarten har varit 7,8 kt. Bra medström. Lite djurliv, bara sett 20 fåglar och flygfisk.

Här kommer bilder från Surinam. Texten uppdaterar vi senare. Nu lämnar vi Surinam och seglar mot Tobago.

Vi gick från Saint Laurent i Franska Guyana tillsammans med våra franska vänner i s/y Calystene. Vi ankrade en natt i en biflod till Maronifloden, och gick sen den sista biten ut till Atlanten med tidvattnet i gryningen. Calystene styrde mot Trinidad och vi till Surinam.

 

I marinan i Domburg ankrade vi, och i restaurangen hängde vi upp vår gamla Oceanseglarklubbsflagga.

 

Liksom i Brasilien och Franska Guyana är bostadsstandarden varierande.

 

 

Små moskéer är en vanlig syn.

 

Röda och gula flaggor står utanför flera hus. Då bor det indier där. Flaggorna står för kraft och olika gudar. Surinameserna verkar bo ganska mixat, och de har koll på, och respekterar varandras olika religiösa högtider och seder.

 

En typisk meny på en liten lokal restaurang i Surinam. En surinam-dollar motsvarar ungefär 1,10 SEK. Så man får en måltid runt tjugan. Favoriter? Kycklingspett (kip sate) med ganska stark jordnötssås och vårrullar fyllda med grönsaker. Mums! Turistställena var dyrare.

 

I Domburg låg flera holländska segelbåtar. De var ett roligt gäng.

 

Vi träffade Christer i s/y Hathor igen i Domburg. Senast sågs vi på Cap Verde. Han hade förtöjt i en liten fiskehamn ett tag när han kommit till Surinam. Och här blev han kompis med ett gäng roliga fiskargubbar som vi sen åkte och hälsade på tillsammans.

 

Det är ganska stora avstånd här, så vi hyrde en bil för att kunna ta oss runt. Det var billigt, ca 100 SEK per dag. Och bensinen var halva priset mot hemma. Kruxet var att det är vänstertrafik, och att ratten på bilen satt på passagerarsidan (!?😉) Vi lärde oss raskt det holländska ordet Drempel. Det var många drempels, dvs asfaltsgupp, på de mindre vägarna. Och en del var ganska höga, och vår bil hade inte världens bästa stötdämpare precis.. Men underredet höll 😬

 

Soporna slängs i gallerkorgar som står på pinnar. På behörigt avstånd från alla vildhundar som strosar runt.

 

En trottoar i Paramaribo, surinameserna har sina rötter från flera ställen i världen. Surinams tillgångar är guld, aluminium, ris och tidigare sockerrör. Under slavtiden tog man hit slavar från Afrika, men när slaveriet avskaffades vid 1870-talet tog man hit gästarbetare istället. Här finns folk från Indien, Java, Indonesien, Kina och Holland. Landet var holländsk koloni från 1600-talet fram till 1975 när det blev självständigt.

 

I alla supermarket behöver man inte packa sina kassar själv. Lyxigt!

 

En sengångare tog sig i sakta mak över vägen. Och han såg så glad ut 😊

 

 

Annie, Daniel, Eije (1,5 år nu) och Daniel kom och besökte oss över påsklovet. Då flyttade vi oss från ankring i Domburg till brygga i Waterland marina 5 sjömil längre upp i Suriname-floden.

 

Morgon vid Waterland. Promenaden innan frukost är en skön stund.

 

I Waterland lånade vi kanoter och utforskade floden. Runt Waterland finns förutom en massa fåglar även sengångare och apor. På kvällarna kunde vi höra vrålapornas lockrop, det lät som de var på andra sidan bryggan!

 

Eije fick hälsa på sköldpaddan.

 

Vädret är varmt, runt 30 grader och sol/molnigt för det mesta. Det ska vara ”dry season” nu, men det har kommit en del tropiska skyfall. I Paramaribo blev det översvämmat efter en dags regnande.

 

Vi fick tillfälle att besöka ett indiskt tempel.

 

I Paramaribo, Surinams huvudstad, ligger moskén och synagogan grannar.

 

Daniel och Eije kör trampbil i Waterland.

 

 

Seglingen från Iles du Salut till Saint Laurent tog ett dygn. Vi förtöjde vid boj i floden Maroni, och ett tiotal andra segelbåtar ligger här. Stan är liten och charmig. Här träffade vi franska seglarna Marc och Sylvi som vi träffat tidigare i Jacare.

Göran, som varit med sen Jacare, tog en pirog över till Surinam och sen flyg därifrån. Nu har vi legat här i två veckor, och i morgon 16/3 går vi in i en biflod som ligger nära Maroniflodens mynning, på Franska Guyanasidan. Då blir det bara djungel runt oss.

På lördag seglar vi till Surinam och går in i Paramaribo river. Det blir ca ett dygns segling.

Floden Maroni ligger på gränsen mellan Franska Guyana och Surinam. Vi skulle upp till Saint Laurent som ligger ca 20 sjömil upp. Utanför Maronifloden är det sandbotten och grunt på sina ställen. Vi hade missat en uppdatering av Navionics sjökort, så det blev förvirrat med bojar som inte stod på rätt ställen. Dessutom var det lågvatten, planerat eftersom vi ville ha strömmen med oss när vi skulle in i floden. Men vi var nog lite för tidiga så vi fastnade i sanden. Nåväl, vattnet steg, (pulsen också) och vi kom loss. Vi ringde upp Davide på marinan i Saint Laurent, han sa att vi skulle hålla oss nära ”the jungle” på Franska Guyana-sidan. Sen gick det bra.

 

Utanför Saint Laurent i Maroni river gick det här fartyget på grund nån gång på 20-talet. Här har australiensaren/italienaren Davide byggt upp marinan som består av bojar i floden.

 

De typiska långsmala båtarna, piroger, trafikerar Maronifloden.

 

Davide, hamnkaptenen, är hjälpsam och trevlig. Han skjutsade till inklarering hos immigrationen och gav oss en rundtur i Saint Laurent. Det lilla hamnkontoret har också hand om tullklareringen. Här hämtar vi vatten, lämnar in tvätt och tar en fika och träffar andra seglare. Tyvärr finns det inga duschar, så det är tur att vi har en dusch i sittbrunnen. Davide planerar för en större marina med pontoner. Han har även arrangerat en seglingstävling mellan Tobago-Guyana-Surinam-Franska Guyana.

 

Vi åkte på en heldagsutflykt i pirog upp längs Maroni river. Vi besökte några byar där bland annat amerindians, ursprungsbefolkning, bor.

 

Maniok, en rot, mals till fint gult mjöl och sen bakar de bröd av det på en stekhäll på elden. Det smakade rätt gott.

 

Dom bygger pirogerna av en trädstam i ett träslag som liknar teak. Det står emot fukt och ruttnar inte. Trädstammen urholkas, och sen bränner de den. När den är tillräckligt het bänds den isär för att bli bredare. När den är klar bygger de på den med plank av samma material som bordläggning.

 

Det blev forsränning också – bara att hålla i sig! Vår pirog-chaffis fick en spontan applåd sen 😀

 

Barnen var nyfikna och ville gärna bli fotade.

 

Lunchpaus med väldigt god Guyana-mat. Det var köttgryta med kanel, bönröra och en speciell fiskrätt, jamais-goute ”never-tasted”. Fransoserna Shu-In och Laurent från S/Y Galatee översatte all franska till engelska åt oss under dagen 👍Och den första av dagens regnskurar passade på när vi satt under tak (den andra kom när vi åkte hemåt)

 

Vi åkte in i en liten biflod till Maroni river. Jättehäftigt att glida in i djungeln! Här hade de sett en anakonda tidigare, men den visade sig inte för oss.

 

I Saint Laurent är det gamla fängelset, ”Transportation Camp”, kvar som museum där man kan gå guidade turer. I den här cellen har Papillon faktiskt suttit.

 

Båtar är så klart främsta transportmedlet för dem som bor utefter floden. Istället för skolbuss är det skolpirogen som skjutsar barn varje dag.

25-28 februari 2018 ankrade vi vid ögruppen Iles du Salut efter 9,5 dygns segling från Jacare, Brasilien.

Öarna hör till Franska Guyana som i sin tur hör till Frankrike. Så här gällde euro som valuta igen, och den franska gästflaggan. Vi hade fått rådet av andra seglare att ankra i den södra viken vid ön Ile Royal. Och att inte försöka segla emellan öarna eftersom tidvattnet är väldigt starkt där.

Till Ile Royal går det turbåtar från fastlandet, så på förmiddagarna kom det en del besökare. Ön har en restaurang och lite hotellverksamhet, men annars är det lugnt. Det går fina promenadvägar runt ön, och naturen är ibland djungelliknande.

På de här öarna byggdes fängelser och fångar skeppades från Frankrike till Franska Guyana från mitten av 1800-talet fram till 30-talet. Inte förrän 1953 la man ner verksamheten. Tusentals sattes i fängelse och arbetsläger i djungeln vid Saint Laurent på fastlandet, och flera tusen sattes på de här öarna.

Vi besökte inte de två andra öarna. Till Ile Saint-Joseph, där det också finns fängelseruiner, hade man kunnat ta dingen om vår utombordare fungerat. Men den funkade inte just då.

Härifrån seglade vi sen mot Franska Guyanas fastland och gick till Saint Laurent i Maroni river. Mer om det i nästa inlägg.

Iles du Salut är en ögrupp på tre öar, Ile du Diable (Djävulsön), Ile Royal (där vi ankrade) och Ile Saint-Joseph. De ligger åtta distans utanför kusten och hör till Franska Guyana.

 

Mörkret föll snabbt efter att vi ankrat, så vi hann inte få i jollen förrän dagen därpå. Så vi tog lite kvällsmat med filmtajm och Papillon med Steve McQueen och Dustin Hoffman. Nu ska ju filmen vara inspelad en hel del på Jamaica, och den kanske inte är riktigt sann i alla scener, men det kändes speciellt att faktiskt vara framme vid Djävulsöarna.

 

Vi hade en lugn och skön ankringsplats. Och det var tur, för utombordaren till jollen började krångla. Så vi fick ro i land i stället.

 

Väl i land gick vi på gungiga ben upp mot öns enda restaurang. Ett par franska seglare vi mött i Jacare hade mailat till oss om de här öarna, och enligt dem var maten väldigt god där. Speciellt efter 10 dygn på havet 😊

 

Utsikten från restaurangen var över Djävulsön. Och maten var trerätters, franska köket i toppklass. Vi bara njöt.

 

Det kom nyfikna apor och sprang runt oss. Och den här spanade in det lilla sockerpaketet som låg bredvid kaffekoppen och snodde det blixtsnabbt!

 

Vackra påfåglar höll sig runt restaurangområdet. De ville gärna ha en brödbit.

 

Här och där gick stora marsvinsliknande djur omkring och betade. De visade sig faktiskt vara släkt med marsvin, de heter kapiay, eller vattensvin på svenska, och ska vara världens största gnagare.

 

Ile Royal är en väldigt grön ö.

 

En del fängelseceller var i ruiner.

 

Det som förmodligen varit vakternas och fängelsechefernas bostäder låg som i ett eget kvarter.

 

Cellinspektion. Såg inte så mysigt ut.

 

Den här celldörren såg ut som i Papillon-filmen.

 

En stor hårig spindel knallade bland löven.

 

Djävulsön. I filmen satt Papillon ett tag på just Djävulsön, men i verkligheten ska han ha suttit på Ile Royal.

 

Tobbe och Göran på vår internetbänk. Här funkade telefonerna bäst. Utsikten är över sundet mot Ile Saint-Joseph där det också satt tusentals fångar. Mellan öarna ska man inte segla eftersom tidvattnet är starkt där.

 

Aporna hoppade runt i träden och var nyfikna på oss.

 

😊🇸🇪⛵🌴☀🌺

 

 

 

 

 

 

Seglingen från Jacare, Brasilien, till Iles du Salut, Franska Guyana, blev totalt 1379 distans och tog 9,5 dygn, 16/2 – 25/2 2018.

Seglingen gick snabbt tack vare medströmmen på 1-3 knop. Men vi hade inte räknat med att vi skulle få längre perioder av svag vind. Vi körde motor 33 timmar. Antingen seglade vi med genuan eller focken och vindarna bjöd på halvvind eller slör. Enligt strömkartorna fanns det risk för motström utanför Sao Luis och Belem om man inte gick ca 300 M från land. Så vi gick i en båge österut och utanför Sao Luis var vi 280 M från land. Strax norr om ekvatorn fick vi perioder med piskande regn men ingen åska.

Den här seglingssträckan var hittills vår längsta, regnigaste och mest sjösjuka sträcka. Och satellittelefonen gick det plötsligt inte att skicka meddelanden från. (Det är fixat nu, visade sig vara en inställning som råkade blivit ändrat)

Men – man behöver stå ut med regnet för att få se regnbågen 😏, och ankringen vid Iles du Salut var toppenfin. Ön Ile Royal var fin och intressant. Mer bilder från den kommer senare.

Från Jacare kastade vi loss vid sju på morgonen. Göran styrde Moana ut på Rio Paraibo och Atlanten med kurs mot ögruppen Iles du Salut utanför Franska Guyana. 1379 distans.

 

Kaptenskan blev faktiskt sjösjuk mer eller mindre första 4-5 dygnen. Lätt illamående varvades med ett par sämre dagar. Kapten var också kvalmig första dagen. Det var Göran som klarade sej bäst då. Det var gammal sjö som spökade, inga riktiga dyningar.

 

Ekvatorn precis passerad! Andra gången för Moana. Och vi är åter på norra halvklotet.

 

Vi skålade med Neptun som fick en honungsrom vid ekvatorpassagen.

 

Sömmarna i fallhornet på vår gamla genua från 1989 (bra kvalitet ändå som hållit så länge!) gav upp och seglet ramlade ner på däck. Fallet var kvar i masttoppen, så det blev till att hissa upp Tobbe i masten för att få ner det. Ner med gamla seglet i förpiken och upp med den nya genuan som vi hade med oss. Vi hann alltihop på två timmar innan mörkret föll!

 

ZZZzZzzZzZzZzZzZzZzZzZzZz man sover skönt när det gungar 😴💤

 

De sista två seglingsdagarna var väldigt behagliga.

 

Iles du Salut, Djävulsöarna, i sikte efter 9,5 dygns segling och 1379 distans. Ile Royal i mitten ska vi ankra vid.

 

Ankaret på plats och franska gästflaggan hissas. Franska Guyana hör till Frankrike. Inte som koloni utan som en del av landet. Plötsligt är vi i Europa fast vi är i Sydamerika.

 

 

Här kommer en sammanfattning med bilder om vårt besök i Brasilien. Just nu är vi i Saint Laurent du Maroni, Franska Guyana. Här är internet bättre och vi jobbar med att uppdatera bloggen.

12 januari 2018 kommer vi fram till Jacare, Brasilien, från Fernando do Noronha. Marinan är två pontoner som sticker ut från land. En man kommer ut på bryggan och viftar in oss till bryggnocken. De är två som tar emot oss och hjälper till och förtöjer båten med rejäla tampar. Det är bra för det har blivit ganska strömt nu. Den kan bli upp till 6 knop ström. Platsen är tillfällig.
Vi går till marinkontoret där det också finns bar med restaurang och dusch. Det är fransmän som driver marinan och det är mest franska båtar här. Kostnaden är 1700 real per månad, ca 4500 SEK.
De förklarar för oss att vi kan förtöja vid vår plats kl 14 för då är tidvattnet lugnt. Då kommer de också och hjälper oss. En av dem är på bryggan och den andra i en liten båt med aktersnurra. Han tar två akterlinor från oss och förtöjer linorna i marinans linor som finns i vattnet. Allt sker verkligen på ett vänligt och bra sätt!

I Brasilien valde vi att stanna med båten i marina Jacare Yacht-Village, i floden Rio Paraibo mellan Cabedelo och Joao Pessoa. Enligt vad vi läst och lyssnat oss till skulle det vara en säker marina. Och det verkade stämma. Det är inga låsta grindar, men det är ett mindre område där alla verkar känna alla, och de har en vakt på nätterna. Vi stannade vid pontonbrygga, men man kan även ankra och mot en mindre summa få tillgång till duschar, toa och vatten. Ägarna är trevliga och hjälpsamma, och en av ägarna, Nicolas, är fransman men talar utmärkt engelska också förutom portugisiska.

Dagen efter oss kommer Daniel som vi träffade på Sal i Cap Verde. Han är född i Schweiz men vuxit upp i Brasilien. Tillsammans med honom åker vi till customs och polis federal och vi får bra hjälp av honom. Det är få som pratar engelska här. Allt går enkelt och utan kostnad. Framöver får vi mer vägledning av Daniel.
Som svensk får du tre månaders uppehållstillstånd i Brasilien. Men du kan lämna båten i Brasilien efter tre månader och sen åka tillbaka och då får du tre nya månader.

Här ligger ca 30 båtar, mest fransmän. En seglare från Madeira kommer direkt och berättar för oss om platsen. Alldeles vid stranden är det ett tält och dit kommer några damer på kvällarna och grillar mat och säljer även dryck. Billigt och spartanskt. Där är vi ibland och ljuger med de andra seglarna.
Byn är liten med enkla stenhus i olika färger.
Sen 20 år har en herre varje kväll vid solnedgången glidit fram på floden i en roddbåt och spelat saxofon. Det har gjort att det kommit mycket folk hit och i närheten av marinan är det en marknadsplats med försäljning och smårestauranger.

Marinan är en trivsam samlingsplats, där det också finns wi-fi.
Brasilien har ett rykte att det finns risk för att man kan bli rånad och att man av det skälet inte ska ankra var som helst. Men här träffar vi många seglare som kan kuststräckan och vi får tips om tämligen säkra hamnar och ankringsplatser efter Brasiliens kust. Och även bra marinor/ankringsplatser i länderna Franska Guiana, Surinam och Brittiska Guyana.
De finaste områdena för segling i Brasilien ska vara i bukten vid Salvador, Rio de Janeiro och söder om Rio utanför Sao Paulo.

Vi låg kvar här ca 5 veckor till mitten av februari. Det är många som lämnar sin båt här under längre tid. Marinan kan också dra upp båtarna på land.
Under några dagar besökte vi Rio de Janeiro med flyg. Med buss åkte vi sydväst till nationalparken Chapada och vandrade några dagar. På tillbakaresan besökte vi också Salvador och den vackra staden Olinda som ligger vid Recife.

 

När vi seglar norrut efter kusten planerar vi stopp vid:

– Iles Du Salut, Djävulsön där Papillon satt fängslad.
– Saint Laurent i Franska Guyana vid floden Maroni som ligger mellan Franska Guyana och Surinam.
– Paramaribo i Surinam vid marinan Waterland som ligger i Surinam River.
– Tobago i södra Karibien.
Vi känner till flera tämligen säkra hamnar om vi vill besöka fler platser efter kusten norrut.

Det är inte världens enklaste att klarera in och ut ur Brasilien. Man får ha tålamod och behöver kunna språket eller ha med någon som hjälper till. Men det var god stämning hos Police Federal när vi skulle klarera in. Vi fick tom kaffe när vi väntade. Här hjälper vår taxichaffis (i randigt) ett belgiskt par att förklara för polisen. Vi fick hjälp av vår portugisiske vän Daniel vid inklareringen, och vid utklareringen hyrde vi hjälp av Nicolas i marinan. Det är tre olika ställen man ska till, och de ligger inte direkt bredvid varandra.

 

De här fantastiska träden finns lite överrallt, Flamboyant. Både vackra och skapar skön skugga.

 

Det här vägbygget kämpade de med i trettifemgradig värme.

 

Gatuhundar sprang lite här och där. Den här har hittat en egen binge.

 

Här växer en (1!) cashewnöt under varje rosa/gul frukt.

 

Inte konstigt att cashewnötter är dyra att köpa. Ett frö under varje frukt (som kallas falsk frukt, tror inte den är ätbar) Fröet innehåller en (1) cashewnöt som ligger i en frätande olja som behöver avlägsnas genom rostning. Ätes med andakt.

 

Vid lågvatten kryllade det av vinkarkrabbor i den leriga flodkanten. Hannarna har en jätteklo som de vinkar ihärdigt med för att locka krabbdamerna. Går man för nära blir de skraja och rusar ner i sitt lilla lerhål. Och nej – vi badade inte i flodvattnet 😬

 

Båthus till salu.

 

Vår dagliga morgonpromenad gick igenom marknadsplatsen, öde så dags, bara vi och kattor.

 

Jacare betyder krokodil.

 

Morgonsyssla i skuggan vid flodbanken.

 

Fransoserna Benedict och Nicolas på s/y Chaput träffade vi i Jacare. Och världen är ju liten – det visade sig att de seglat en längre tid med svenska båten Randivåg i Patagonien, vars skeppare Tobbe träffade i Karibien 1984.

 

 

Generalpunktering! Men cykelreparatören och hans hjälpmekaniker fixade ny slang och däck för en dryg hundring.

 

Trevlige fransmannen Robert, som seglar själv i sin lilla katamaran Vesna.

 

Svetsarkillen Julio har arbetsplatsen under ett träd vid marinan. 👍

 

Mindre lyckad båtuppdragning på marinan. Ensamseglaren Pauls båt fick stagas upp där den fastnat och han fick göra bottenmålningen där. Uppdragningsrampen var inte ordentligt förstärkt, men de verkade ta tag i det efter den här incidenten.

 

Rio de Janeiro 👍Hit åkte vi med flyg. Nedanför sockertoppen bodde vi på ett litet hotell några dagar i stadsdelen Urca som låg vackert vid vattnet.

 

Härlig utsikt vid frukosten.

 

Kristusstatyn måste man ju besöka.

 

Sjömärket verkade inspirerat av kristusstatyn ⛵

Vi besökte en ny katedral i Rio. Den såg lite märklig ut från utsidan…

…men från insidan var den desto häftigare.

 

Escadaria selaron, en ganska ny turistattraktion i Rio. En konstnär började på 90-talet att renovera trapporna utanför sitt hus. Han tyckte de såg så trista ut så han började piffa till dom. Det fortsatte med att folk från hela världen började skicka honom kakelplattor till trapporna.

 

Vi hittade några svenska kakelplattor också 🇸🇪🇸🇪

 

Så klev man utanför bekvämlighetszonen 😅 För att komma upp på sockertoppen krävdes två linbaneturer. Men utsikten där uppifrån var värt det.

 

Fint hus i Urca.

 

På berömda Copacabana blev det ett dopp i havet.

 

Nästa ”semester-resa” från Moana gick till nationalparken Chapada de Diamantina. Vi hade på Cap Verde och i Jacare träffat Cris och Daniel. De har ett företag som ordnar utflykter i nationalparken, kolla gärna på http://www.brasilienadventure.com, och vi blev nyfikna på det. Så vi åkte långfärdsbuss (bra och rätt billigt transportmedel i Brasilien) i 1,5 dygn för att komma dit. Bara bussresan var kul, vi träffade många trevliga och hjälpsamma brasilianare. Dessvärre är de inte så bra på engelska bara.

 

Vi träffade Cris, och hon hade besök av sina släktingar från Sao Paolo. Och vi fick följa med dem på en heldagsrundtur.

 

Det blev bland annat snorkling i kristallklart vatten i en grotta, bad i vattenfall och brasiliansk buffelunch.

 

Stämningen var hög! Vi hade en väldigt rolig dag.

 

Dag två gick vi en tvåmilavandring med guide i en liten del av nationalparken.

 

Hemma hos Cris bjöd hennes rara moster hela ligan på middag.

 

Innan vi åkte vidare blev det ett besök hos Cris 95-åriga uncle också. En pigg man, som dessvärre inte hörde så bra, men blev såååå glad över att få träffa oss. Han pratade mycket och glatt, på portugisiska, visade sitt hus och krigshjälm. Han var med under andra världskriget, det var han stolt över.

 

Efter ett par dagar tog vi nattbussen från Chapada mot kusten, till Salvador. På bussen satt en militärpolis som nog skulle in och jobba i Salvador, han hade full mundering med skottsäker väst och picka och sov som en stock.

 

I Salvador förberedde man sig för fullt för karnevalen.

 

Nästa stopp blev den fina staden Olinda, och där var det massor av folk, karnevalen höll på för fullt.

 

I Olinda var det svårt att få tag på ett hyfsat billigt hotellrum eftersom karnevalen startat. Tillslut lyckades jag i allafall boka ett innan vi åkte till Chapada. Det visade sig inte vara ett normalt hotell, det förstod vi när vi såg att ingången var en grön garageport med bara en porttelefon. Bakom garageportar längst bort i den här korridoren var det en liten lucka där ägarna satt. Ingen inskrivning eller visa pass, bara betala. Sen gick man direkt upp på rummet från p-platsen. Rummet var fönsterlöst, med speglar i taket och typ p-tv-kanal, men det var i allafall rent och med luftkonditionering. Frukosten serverades direkt till rummet i en lucka som påminde om urinprovsluckan på vårdcentralen. Allt för att man skulle vara inkognito. Nåja – det var ju bara en natt 😬

 

Karnevalsyra 🌺🇧🇷💥🎶

 

Den här karnevalsdeltagaren hade en dräkt som såg ut som svenska flaggan.