Vi kom till Green Cove Springs Marina 6 januari där vi hyrde ett AirBnb-boende tills vi sjösatte båten.

Marinan flyttade båten från storage till working yard där vi kunde göra henne i ordning. Båten såg jättebra ut, både på utsidan och insidan trots de stormar som varit under hösten. Marinan ligger en bit från kusten in i landet vid St Johns River. Det gör att det är ganska orkansäkert eftersom orkanerna brukar tappa styrka när de går över land.

Genast träffade vi trevliga och hjälpsamma jänkare som också jobbade med sina båtar. Och på working yard mötte vi återigen kanadensarna Ian och Lynn på Windward. Senast var i april. De har seglat flera år i Bahamas, och gav oss bra information om området. Vi träffade Pam igen också, henne bodde vi hos i april förra året. Hon bjöd på mexikansk restaurang. Jättetrevligt!

Vi slipade och målade botten, bytte ekolodsgivare och polerade friborden. Sen sjösatte vi den 12 januari och la oss på en boj vid marinan. Nu kom en väderfront med nordliga vindar, så det blev riktigt kallt.

Eftersom värmaren i båten inte funkar fick vi värma oss med fotogenlampor och ljus när morgon temperaturen inne bara var 8,5 grader som lägst! Burr! 

Närmaste båtgranne var Bruce, jänkare som bor ombord på sin segelbåt Twilight. Han har bl a varit på Kuba och Bahamas flera gånger. Så vi fick bra tips om det och även på var man kan ankra på väg söderut längs ICW (kanalen) om man går så djupt som oss (1,90) Hans djupgående är ungefär som vårt.

Den 19 januari kastade vi loss och rullade ut genuan i den friska sydvästliga vinden. Vi fick en skön segling norrut i floden till Jacksonville, 25 M, där vi övernattade alldeles ensamma i en gratis marina strax utanför downtown. 

Dagen därpå tuffade vi vidare österut i den stora St Johns River, där många storfartyg kör, innan vi styrde söderut in på kanalen ICW.

Ankrade vid Pablo Creek och fick en lugn natt. Bara strömmen som snurrade båten 180 grader var sjätte timme ungefär, men ankaret fäste bra i dybotten.

Längs kanalen är det många tjusiga hus längs östra stranden och stormpinade träd på västra sidan.

Nu är vi tillbaka i USAs äldsta stad St Augustine, från 1500-talet. Här planerar vi ligga ett par nätter och flanera runt i den vackra staden innan vi går vidare söderut. En front med starka sydliga vindar får passera först.

Moana i St Augustin Municipal Marina.

Efter drygt två månader på Isla Mujeres var vi klara för avfärd mot SÖ Florida. Eftersom det var trångt att komma ut från vår bryggplats så fick vi hjälp av de övriga seglarna. Väl ute på det turkosblå vattnet var vinden frisk från SO. 

Ganska snart norr om Isla Mujeres la vi Moana på en nordostlig kurs. I lätt bidevind tuggade vi oss fram 200 M mot golfströmmen där den går i ostlig riktning i 2-4 knop. Väl i medströmmen var vinden O-SO, inte så hård så sjön blev inte så besvärlig trots att vågorna hade motström. 

Men syd om Florida fick vi göra ett slag mot SO, eftersom vinden det senaste dygnet ibland kom från ost.

Skönt i alla fall att vinden inte var hårdar än ca 14 knop. 

När vi kunde lägga kursen norrut hade vi drygt 100 M till Fort Lauderdale. Och här vrider Golfströmmen norrut efter Floridas kust, ibland upp till 4 knop.

Men man måste följa väderrapporterna för ibland slår vinden om till nord och blir frisk. Ofta också med åska och regn. 

Men vi klarade oss från det den här gången.

Vi kom fram till Fort Lauderdales inlopp på natten och där låg många andra båtar och väntade på att få gå in. Både kryssningsfartyg och lastbåtar. Vi fick vänta utanför och strömmen gjorde så att vi hamnade norr om inloppet, så Volvomotorn fick jobba ordentligt när vi väl skulle in i kanalen. 

Vi kom in bland de stora båtarna i kanalen och nu hade vi 3 M till vår ankringsplats.

Vi puttrade bland labyrinter som mindre kanaler och omgärdades av stora lyxvillor som låg tätt. Många motorbåtar åkte åt båda hållen.

Som vanligt var det skönt när vi kom fram och kunde droppa ankaret utanför Las Olas Marina.

Fort Lauderdale

Vi hade fått tips om att om man ankrade vid marinan så kunde man lämna jollen där och också få använda duschen. Men den möjligheten var stängd nu för att marinan skulle byggas om.

Och hitta en plats där man kunde lämna jollen var inte lätt, hus och privat överallt. Vi hittade en allmän plats där vi kunde lämna jollen, men det var högt och komma iland. Så vi körde bort till en flytbrygga utanför ett stort lägenhetshus. När Eva klev iland på flytbrygga kom en arg gubbe ut på balkongen och skrek att det var privat. Nåja, Eva kom iland samtidigt som det haglade arga kommentarer.

Senare hittade vi en stege vid marinan där vi kunde kliva iland.

Ankringen var bra och här låg sju andra båtar.

Ibland gjorde vi utflykter i kanalerna och en dag kom vi vid sidan av en amerikansk långseglare. De bjöd ombord oss och vi fick låna deras mobiltelefon så vi kunde ringa och ordna med inklareringen. Vi fick en adress dit vi skulle ta oss söderut. 

Vi fick kul snack med jänkarna och vi blev kvar på middag. Han drömde om att segla till Europa via Azorerna. Och de berättade om kanalen norrut, ankringsplatser, kanalens djup. Vårt djupgående på 1,90 m är på gränsen ibland. 

Dagen därpå tog vi jollen en bit söderut och sen en lång promenad. Och när dagen var slut var vi inklarerade.

Under några dagar strövade vi runt i Fort Lauderdale bland vackra stora hus, flådiga affärer och på den långa beachen.

Vi drog upp ankaret och gick ut på havet för ett dygns segling till Fort Pierce där vi ankrade en natt.

Dagen därpå gick vi ut i medströmmen för att segla de 160 M till St Augustine. Kvällen bjöd på en vacker segling med fin solnedgång och en fantastisk fullmåne. Men på natten kom obehaglig kraftig åska med massor av blixtar. Och så fick vi en frisk nordan mot oss. Såg på kortet att vi kunde gå in vid Ponche de Leon dit det var 17 M.

Blev en spännande insegling i mörkret. Väl inne ankrade vi direkt och då hade ljuset kommit. Sen somnade vi gott!

Härifrån gick vi i två dagar i kanalen till Saint Augustine. Började med att vi gick på grund och fastnade i sanden. Efter lite backande kom vi loss.

Kom till en väldigt mysig stad från 1500 talet. USAs äldsta. Här låg vi på boj och även i marinan. 

Träffade Phil och Kristas, vänner Bunky och Carol. De har lägenhet här och vi blev hembjudna till dem på middag. 

Efter åtta dagar i Saint Augustine blev det slutligen två dagars motorgång i kanalen till Green Cove Marina.

Här låg vi vid boj under tiden som vi gjorde i ordning båten.

Lite suddig bild, men det var faktiskt en vithövdad havsörn som spejade från bryggan. USAs nationalfågel.

Efter att vi dragit upp båten på land fick vi bo två nätter hos snälla Pamela, OCC medlem med rötter från Höganäs. Hennes vän Frank körde oss till flygplatsen i Jacksonville. Så i slutet av april var vi hemma.

Här är den gamla vattenpumpen. Vi undersökte möjlighet att beställa en ny direkt hit. Det skulle ta 6-8 veckor.. Med hjälp hemifrån fick vi rätt delar beställda till Stockholm på några dagar. Sen var frågan hur de skulle komma hit. DHL verkade vara ett bra alternativ. Paketet skulle antagligen fastna i tullen, men det borde ju funka bara man betalar.

Det blev mycket undersökande om transport och snack med övriga seglare som skickat efter grejor. Och det gick ingen nöd på oss på det här trevliga stället.

Marinan ordnar BBQ emellanåt.

Seglare och hotellgäster tar för sig av den goda maten.

Vi åkte kanot ut till revet mittöver viken för en snorkeltur.

Vi såg massor av fiskar.

Barbara hade med fiskmat och det gillade fiskarna. Vi blev helt omringade av stora stim. Jättekul!

Det blev en tur till Cancun där vi hittade en stor bra Autozone-affär med många bra smågrejor till båt. Väggmålningen prydde gaveln på ett annars grått betonghus.

Så hörde Annie av sig och sa att hon kunde komma över med pumpen och Eije och stanna en vecka. Jättekul! Ett par dar senare mötte vi dem vid färjan.

Eije, fem år, installerade sej snabbt i båten.

Det blev några restaurangbesök förstås. Här på vårt favvotacosställe.

Bad och snorkling njöt vi av.

Ett par turer med dingen blev det också. Restaurangbesök och snorkling.

En vecka bara swishade iväg. Så var det dags att vinka hejdå vid färjan.

Solnedgångarna vid marinan är så fina. Pumpen är inmonterad och motorn provkörd. Nu laddar vi igen för segling. Mot sydöstra Florida blir det på måndag. Då ser prognosen bra ut, SO-vindar i början och från onsdag ska det bli sydliga vindar.

När vi seglar ut från Isla Mujeres lägger vi Moana på nordostlig kurs, vilket innebär halvvindssegling i ca 18 knops vind. I början kommer vi ha en stark medström. Efter ett dygns segling ska vi komma in i den starka ostgående golfströmmen som går mellan Florida och Kuba. Här kommer vinden vara sydlig, men stundtals ostlig.

Seglingen till sydöstra Florida kommer ta ca 4 dygn, ca 500 sjömil.

Via satellitsändaren IridiumGo kan vi förutom vindprognoser även ladda ner strömmarna. Det blåa är svagare del av strömmen och de gröna partierna är upp mot tre-fyra knop.

Planen var att segla iväg härifrån nu, men vi är kvar. Orsaken se ni på bilden längst ner i det här inlägget.

Här kommer lite bilder från de senaste veckorna.

Tidigt en morgon är man ensam vid den här skylten. Annars är det kö för fotografering.

I Mexiko bör man inte dricka kranvattnet, så vi fick köpa vatten i stora dunkar för att fylla tankarna med.

En annan mexikansk regel är ”Inget toapapper i toan”! Det är skyltar på varje toa men den här var den största jag sett ☺️

Tänk alla dessa goda tacos vi ätit här! Med fisk, räkor, kött, grönsaker. Jättegott och billigt.

Think Twice fick några dagar med goda vindar upp till Tampa. Alltid lite sorgligt när vänner åker.

Bredvid oss vid bryggan låg en motorbåt några veckor, chartrad av ett par amerikanare med en mexikansk crew. De åkte ut och fiskade nästan varje dag. En av jänkarnas pappa kom till USA från Mora, så det blev en del prat om Sverige.

Marina El Milagro är full av roliga detaljer. Här har de byggt hotell på väggen för leguanerna. Det sitter en högst upp på muren som tyckte jag störde när jag smög fram.

Gigantisk lilja och kapten🥰 på morgonpromenad. Apelsinjuicen är rent färskpressad, köpt av en försäljare på gatan för 50 pesos (knappt 25 kr)

Soggy Pesos. Först förstod vi inte vad det var, det fanns ingen annan skylt. Och ingen tydlig ingång. Men det är en populär bar och restaurang.

Solnedgång vid Playa Norte.

Mark och Barbara tog oss med till bästa tacostället i stan. De har återkommit till Isla Mujeres varje år i sju år, så de har koll på ställena här.

El Malecon, den fina promenadvägen längs havet på nordöstra ön.

I vattnet runt bryggan ser vi ibland väldigt fina fiskar. Och så fick vi se en brunfärgad fisk som krälade i bottendyn, den hade som vingar och ett slags ben framför vingarna som den krälade med. När den slog ut vingarna var de så vackert blå. Alla sprang runt och försökte fota, och ingen visste vad det var tills vi hittade den här tack vare Google. Flying Gurnard heter den.

Julio, som tillsammans med Eric under sjutton år byggt och utvecklat El Milagro avled av sjukdom under sin ledighet. Jättetråkigt, speciellt för alla som jobbat med honom under alla år. Han hade bland annat snickrat all inredning på El Milagro, och den här hyllan var det sista han gjorde.

Julio fungerade även som agent för in- och utklarering för oss i marinan. Det är en väldigt krånglig procedur med olika myndigheter när man klarerar in, men när vi skulle klarera ut var det bara Capitanerian och Immigrations vi behövde besöka. Men det tog nästan en hel dag innan vi var utklarerade. Det har under ett par veckor blåst starka nordliga och nordostliga vindar, inget bra att segla till Kuba i de vindarna. Men den 17/2 skulle det vara dags. På Capitanerian var det många seglare, och naturligtvis blir det mycket prat. Ett par yngre killar hade precis kommit från Havanna och skulle klarera in. De kunde berätta om Hemingway Marina och Havanna. Och det var inga positiva ord. De hade tänkt stanna i ett par tre veckor, men stannade i bara tre dagar. Kubanerna har ingen lätt situation nu efter covid och nerstängningar. Ett par små båtar har strandat på Isla Mujeres med kubanska flyktingar också. De unga killarnas ord bekräftade vår tveksamhet. Så vi beslutade senare att vi seglar mot Dry Tortuga, Florida istället.

Dagen före avgång mot Florida provstartade vi motorn. Och så kom det inget kylvatten! Det visade sig att impellern var trasig igen (byttes i december). Tobbe meckade dit en ny och vi höll tummarna att det skulle funka. Men icke. Axeln som ska snurra impellern snurrar inte.

Så här är vi nu. Med hjälp av hjälpsamma motorduktiga vänner här och hemma är felet inringat. Vi behöver nya delar till motorn, ett nytt pumphus till impellern, ett nylonkugghjul och impeller. och det är vekligen inte så enkelt här i Mexiko. Är det nån som vill flyga hit och ta med sig det vi behöver, och segla med till Florida??

Resa på fastlandet, Yucatan, Mexiko Januari 2022

Vi ville resa runt lite i Mexiko och fick bra tips av en seglare, en italienare bosatt i Mexiko. Yucatánhalvön är ganska stor, men vi bestämde oss i alla fall för en femdagarstripp. Originaltanken var att resa med buss, men egen bil kändes bättre så här i covid-tider.

Yucatánhalvön

Vi bokade en hyrbil i Cancun och tog färjan över till Hotel Zone, den smala landremsan mot Karibiska havet där bl a strandhotell och biluthyrningar ligger.

Sen körde vi söderut till Tulum, det tog ett par timmar. Vägen var bra. 

Strax norr om staden finns ett arkeologiskt område med Mayaruiner som ligger på klippor vid havet omgärdat av en mur. 

Det var välordnat med skyltar på både spanska och engelska som beskrev området.

En tjock mur var det runt Tulums tempelruiner.

Det fanns många stora leguaner på området.

Lemurer fanns det gott om i grönskan.

Efter ett par timmar var vi nöjda och körde strax utanför stan till ett litet hotell där vi bokat rum. Vi ville komma dit innan det blivit mörkt. Vägen dit var smalare och den sista biten in i bushen riktigt skumpig, och jag började undra vad det var för ställe jag bokat egentligen. Men Scarlette Hotel visade sig vara en fin oas, välskött hotell som drivs av ett trevligt ungt par. 

Hotellet mitt ute i ingenstans var fint.

Vi tog en middag på hotellet och sen blev det vila.

Tidigt nästa morgon var det faktiskt kallt! Inte mer än tio grader var det när vi huttrande satt ute och åt frukost. Men med solen kom lite värme. Tio minuter tog det sen att köra till Gran Cenote där vi skulle bada och snorkla.

En cenote är ett djupt hål som skapats i kalkstenen och är fyllt med grundvatten. På Yucatánhalvön finns många cenotes, och de kan ha uppstått genom meteoritnedslag för miljoner år sen. Mayafolket hade heliga cenotes i anslutning till templen där de offrade folk.

Vi var bland de första turisterna på morgonen i Gran Cenote. Vi hade hört att man skulle vara tidig för att undvika trängsel. Efter inträde och en obligatorisk (kall) dusch fick vi en flytväst och gick huttrande ner till det kristallklara vattnet. Våra grejor kunde vi låsa in i skåp för några pesos. Sen drog vi på oss cyklop och snorkel och gick ner i det varma vattnet. Vi simmade in i grottor med fladdermöss flygande över oss, under oss simmade sköldpaddor. Det var jättehäftigt!

Gran Cenote har verkligen kristallklart vatten.

Tobbe snorklar i det varma vattnet.

Röda tampar var utplacerade i grottorna så vi skulle hitta ut.

Inne i grottorna flög fladdermöss.

Sköldpaddor simmade med oss.

När vi var nöjda med snorklingen och satt och njöt en stund i solen kom det skaror med turister. Skönt att vi varit så tidiga och kunnat simma nästan ensamma.

Tillbaka vid hotellet blev det lunch och sen packade vi in oss i bilen igen och körde nordväst upp till staden Merida. Det tog ca 4 timmar eftersom vi körde lite fel. Men allt gick bra, vägen var bra men ganska tråkig. Bara gröna buskar och ibland en liten by med souvernirförsäljare vid guppen (många gupp var det)

Vid alla gupp i byarna längs vägen stod souvenirförsäljning.

I Merida hittade vi utan problem hotellet vi bokat för två nätter, mitt i downtown, och kunde lämna bilen på deras parkering. Vi har appen Maps.me på telefonen. Där laddar man ner kartor och kan få ruttbeskrivning när man är offline. Jättebra när man är ute och åker så här. Vi har bara internet när vi har ett Wi-Fi att koppla upp oss mot.

Merida var en riktigt mysig stad att vandra runt i. Vi valde bort museer och strosade runt i stället. Med munskydd förstås, det är ju obligatoriskt. I en park vid hotellet var det levande musik. Det var gratis men avspärrat med separat ingång där vi fick sprita händerna och ta tempen. Stolar var utställda med avstånd och sen var det separat utgång. Samma covid-regler var det på restaurangerna i stan. 

Vi hade bokat rum på ett superfint och inte så dyrt hotell mitt i Merida, Luz de Yucatan. Det var Inga på El Milagro Marina som rekommenderade det. Vårt rum låg en trappa upp mot innergården.

Hela huset innehöll ett Maya-kooperativ som sålde hantverk.

Var Zlatan här tro?!

Först när jag såg folk som satt på parkbänkarna med blomkrukor bredvid sig undrade jag om det varit utförsäljning nånstans. Men det var utställt stora blomkrukor för att man inte skulle sitta för många på varje bänk. Istället för avspärrningstejp. Fint och fiffigt.

Maya-föreställning utanför katedralen.

Härliga blommor i staden.

Efter Merida körde vi österut ett par timmar till den lilla staden Valladolid, där vi bokat ett par nätter. 

Tidigt morgonen därpå körde vi en dryg halvtimme till Chichen Itza, en Mayastad som hade sin storhetstid på 500-1500 talen. Templen är restaurerade och stället finns med på UNESCOs världsarvslista. Mayafolket levde från Honduras till norra Mexiko.

Här tog vi en egen engelskspråkig guide, mayaättlingen Alfred. Han guidade oss runt området och berättade om templen, mayafolket och deras ritualer. Jätteintressant! 

Chichen Itza, det var mäktigt att komma dit!

Den stora pyramiden El Castillo är central i området och är templet till Mayafolkets viktigaste gud Kukulcan. Kukulcan är den befjädrade ormen som man också ser i mitten av mexikanska flaggan. Vid soluppgången på dagen för vårdagjämningen ska man kunna se ett ljusfenomen där ormen syns kräla nerför pyramiden.

Tusen kolonner, här hade det varit marknadsområde.

Tempelområdet är väldigt stort och innehåller många olika byggnader för alla ritualer. Det här är Stora bollarenan. Den är 168 x 70 meter och de lutande väggarna är 95 m höga. Här spelade de boll, två sjumannalag mot varandra. Inget märkvärdigt kan man tycka, men de fick bara använda axlar, höfter och knän när de spelade bollen. Mål gör man genom att få bollen genom någon av de små ringarna som sitter högt upp i mitten av muren, en på varje sida. Det lag som gjorde mål först var vinnare.

Det här var en väldigt viktig match som spelades en gång per år i samband med tempelritualerna. På kortänden här satt kungen, och när matchen var slut hyllades förstås vinnande lagets kapten, medan motståndarlagets lagkapten förutom matchen även förlorade sitt huvud framför åskådarna.

Utanför tempelområdet bodde Mayafolket i lerhyddor som den här.

Snidade träfigurer såldes.

 På eftermiddagen åkte vi tillbaka till Valladolid och vilade på hotellet innan det blev en promenad i stan. Vi hann precis äta och gå tillbaka till hotellet innan störtregnet kom. 

I Valladolid fick vi akta huvet ibland.

Sista kvällen i Valladolid hittade vi en takrestaurang. Kul bordslampa, laddningsbar.

Femte dagen blev bilresa tillbaka till Cancun. Det var en timmes tidsskillnad också, så det blev tidig uppstigning igen för att hinna lämna tillbaka bilen i tid. 

Sammanlagt hade vi kört ca 80 mil, och bensinen kostade oss ca 500 sek. Vägarna var bra standard, många vägarbeten på de stora vägarna bara, men det var inga problem.

Tillbaka ”hem” till Isla Mujeres så låg Moana bra vid bryggan på El Milagro. Och Björn och Nella hade varit snälla och hållit ett öga på henne. 🌞

Januari 2022

Playa Norte med turkosblått vatten.

El Milagros egen lilla strand och pool.

La crayola house, trodde det var konstgalleri, men det var bara ett fint hus. Cyklar får vi låna på marinan.

Vi tog snabbfärjan till fastlandet och storstan Cancun för att fixa de tillståndspapper, TIP, för båten som behövs när man är i Mexico mer än 14 dagar.

Skönt med skugga en stund. Det blev lite varmt under munskyddet.

Innovativt konstverk (?) med plastkorkar. I Mexiko ska man inte dricka kranvattnet, så det blir många plastflaskor.

I Cancun blev vi förstås inlurade på tequilaprovning. Och det var ju kul, men sen visade det sig att vi hade definitivt inte råd att köpa nån tequila på det stället.

På färjan hem till Isla Mujeres var det mycket folk, en gitarrspelande kille och några militärer med k-pistar i knät.

På marknaden hittade vi den här fina.

Tacos serveras förstås på restaurangerna. Alltid tre mjuka som här, med antingen fisk, räkor, kyckling och lite grönt. Jättegott och prisvärt.

Riktig hemgjord Guacamole med majschips serveras också överallt. Mums!

Vi hyrde förstås en golfbil en dag (det gör väldigt många turister här) och körde runt Isla Mujeres med Nella och Björn.

Fram till för 1500 år sedan var Isla Mujeres en del av Mayaprovinsen Ekab. Ön var en fristad för gudinnan Ixchel, gudinna av månen, fertilitet, medicin och lycka. Ett tempel på södra ön användes också som fyr. Många statyer av Ixchel hittades av spanjorerna när de kom på 1500-talet, och då fick Isla namnet Isla Mujeres, kvinnornas ö.

På södra ön var det fina promenadstråk.

Eric, ägaren av El Milagro, har en jättegullig liten Voffis. Allas kelgris.

Inga från Tyskland jobbar med det administrativa på El Milagro.

Det blir riktigt blåsigt här emellanåt, framför allt när nordan kommer.

I Mexiko hanterar de covid-läget med ett trafikljussystem som ska visa t ex hur hög beläggningen på olika turistställen får vara, restauranger osv beroende på smittspridningen. När vi kom hit var det grönt, sen slog det om till gult, för att nu 24/1 gå över till orange. Via en facebooksida får vi info om sånt här.

Tobbe var uppe i masten och jobbade lite. Och ja, han klättrade till första spridaren 💪

Utsikt från masten mot marinan.

26/12-21 Segling till Isla Mujeres, Mexiko 🇲🇽

Ankaret åker upp kl 10 och vi sätter storseglet och genuan direkt. Vi får öppen vind då vi seglar från Key West söderut i den prickade leden i svag NO vind.

De 400 distansminuterna tar ca tre dygn. Vi seglar inte fågelvägen även om vi har medvind, eftersom vi måste parera golfströmmen. Den går norrut utanför Mexikos kust och viker sen av österut, vidare söder om Florida och sen norrut utanför Floridas östkust. Planen är att snedda SW genom den ostgående golfströmmen mot Kubas norra kust och sen segla väster ut efter Kubas kust. På natten dör vinden och vi startar motorn. Tyvärr märker vi att det läcker sjövatten från impellerhuset som sitter bakom impellern. Kylvattnet kyls ändå men olustigt att det läcker. Stänger av motorn för att åtgärda läckan. Eva handstyr i den svaga vinden och vår framfart störs av strömmen som kommer snett framifrån. Vindrodret klarar inte och styra i den svaga vinden och den starka strömmen. Dessutom är vågorna väldigt ojämna.

Jag stänger sjövattenkranen och torkar torrt vid impellerhuset. Försöker med en provisorisk tätning utanpå hela impellerhuset. Lägger på en bra gucka som tål både värme o fukt, sen på med tesatape och för att det ska hålla emot trycket lindar jag nylontråd utanpå tapen.

Eftersom vi vill att lagningen ska torka så fortsätter vi att segla i den svaga vinden, 1-2 knop. Efter några timmar ökar vinden och vi får bra fart. Men det är strömt och väldigt vingligt så vi fortsätter att handstyra med SW kurs. Strömmen är ca 60 distansminuter bred.

Skönt när vi kommit igenom strömmen och lägger kursen västerut.

När vi kommer till Kubas västra ände får vi medström och vi kan också spira genuan och rulla ut focken. Nu får vi härlig gång efter Kubas kust, som vi hela tiden ser. På natten känner jag en god doft. Är det parfym från damerna på stora turistbåten som vi nyss mötte? Men doften kommer från Kuba, det måste vara från blommorna och andra växter

Iridium Go är verkligen bra. Vi ser hela tiden hur strömmarna går och med vilken fart. Naturligtvis vindarna och annan väderinformation också. Moanas position syns dessutom hela tiden på strömkartan.

När vi seglat förbi Kubas västudde ökar den SO vinden och vågorna växer. Under natten fortsätter vi för lätt bidevind på de kurs. Från Kubas västudde seglar vi ca 130 distansminuter innan vi girar styrbord mot södra Isla Mujeres på WNW kurs och får golfströmmen snett bakifrån.

När det ljusnar ser vi Isla Mujeres och får medvind efter öns västra sida.

Väl inne i den djupa viken har vi WHF kontakt med Björn och Nella på Think Twice. De har fixat plats åt oss i marinan El Milagro. De förklarar var det är grunt, men det är smalt mellan grynnan och de andra båtarna och vår plats ligger nästan längst in. Vinden är frisk. Ojdå, där fastnar vi i sandbotten. Brassar hårt back men det hjälper inte. När Allan, en engelsk seglare också trycker på med sin jolle lossnar vi. Och vi lyckas ta oss in till bryggan mellan förtöjningsstolparna.

Här ligger ca 20 båtar, och marinan ser inbjudande ut med väldigt färgglada byggnader. Många båtar ligger också för ankar och turistlivet flödar. På marinan finns det också Hotel-lägenheter. Direkt hjälper marinan oss med inklarering och de olika myndigheterna kommer hit.

Jättekul och träffa vännerna Björn och Nella också.

Nu ser vi fram mot att upptäcka Mexiko med all sin tacos🇲🇽.

Via satellitsändaren IridiumGo kan vi förutom vindprognoser även ladda ner strömmarna. Det var användbart när vi skulle korsa Golfströmmen. Det blåa är svagare del av strömmen och de gröna partierna är upp mot tre-fyra knop. Moanas position är vid den vita pricken.

Vindrodret skötte sig utmärkt igen bara vi kom ut ur strömmen och fick en stabilare vind.

Vi förtöjde vid El Milagro Marina på Isla Mujeres västra sida.

El Milagro betyder Miraklet. Och marinan är verkligen trevlig. Förutom en brygga med båtplatser är det knappt tjugo hotellrum. Och så välskött och trevlig personal!

Hela El Milagro är fylld av mosaik och detaljer i härliga färger. Vi kunde fixa all inklarering via Julio på marinan. Det kom representanter för Isla Mujeres Port Office, tullen, hälsovårdsmyndigheter och jordbruksmyndigheten. Några kom ombord och kollade runt också. Färsk frukt fick vi inte ha med oss, men efter tre dagar på havet var det bara ett par citroner kvar som jag gömde i kylen.

Härligt med en svalkande utomhusdusch under palmerna!

Så träffade vi äntligen Björn och Nella på Think Twice. Vi skulle ju ses här till jul hade vi sagt, men bättre sent än aldrig.

Mexikanska gästflaggan hade vi inte hittat hemma, men en souvenirflagga fick duga.

Promenadväg längs nordöstra delen av ön.

Här i Mexiko ska man ha munskydd när man är ute. På mataffären ska man även sprita händerna, och sen tar de tempen på handen innan man får gå in och handla.

En Margarita smakade gott!

Vi kom den 29/12, åt julsill i Think Twice den 30/12, och sen blev det nyårsfirande dagen efter på marinan. De ordnade grillbuffe med fisk och kyckling.

Det blev en trevlig nyårskväll, vi svenskar tillsammans med ett par tyska seglare.

SARASOTA  🇺🇸 11/12 –  17/12 2021

Halvvägs till Sarasota hör Eva att motorns värmesignal tjuter. Och där fick vi för att vi inte har bytt impellern. Så i med ankaret och börja mecka.

 När impellern är bytt så tuffar vi vidare i den smala leden söderut mot Sarasota. Vi hinner fram till en vik strax norr om stan innan mörkret och slänger i ankaret över natten. Morgonen efter tuffar vi de sista distansen och knyter fast i en boj som tillhör Jacks marina. Då får vi tillgång till duschar. Och vi ligger mitt i downtown.

Vi upptäcker Sarasota och fixar båten. En morgon när vi åker in till marinan med dingen dör motorn pga av överhettning. Och den vill inte starta. Så det blir en ny utombordare. Ja nu har pengarna verkligen rasslat iväg på nya båtprylar.

Vi besöker Stens (seglarkompis) kompis Mark, dit vi har skickat vår nyinköpta satellitmottagare/-sändare Iridium go. Med den kan vi enkelt ladda ner väderinformation, skicka e-post och samtala, även om du inte har internet.

Sarasota är en modern och ren stad. Varuhuskedjan Publix finns här i Florida. I anslutning till matvaruaffärerna har de egna apotek, där man dessutom kan vaccinera sig mot Covid 19. Eva tar med pass och vaccinpapper från Sverige och får sin tredje Pfizerspruta. Gratis också.

En skön ankring strax norr om Sarasota.

Det går många turistbåtar från Jacks Marina. Den här hade egna palmer på taket🌴

Tobbe vid lilla statyn vid hamnpromenaden.

Vi var på ett roligt ställe, The Ringling Circus Museum. Där fanns bland annat ett rum imponerande uppbyggt med modeller av hela cirkusområdet när det begav sig. Från tågvagnar till cirkusarbetare, artister, djur och allt arbete runt cirkusen.

I den stora parken fanns även det Italieninspirerade huset där John och Mabel Ringling bott. Fin utsikt över Sarasota bay.

Ringling var konstintresserade också. Glaskonstverk som den här, och konstmuseum fanns också på området.

17/12 MOT VENICE

Efter fem dagar i Sarasota tuffar vi vidare söderut mot Venice. Vi går inomskärs i leden Inter Coastal Waterway, ICW, som ibland är ganska smal och grund, ca 2 m enligt sjökortet. Vi går ca 1,90 djupt. Vi tuffar omgärdade av mangrove, flotta villor och mycket båtar. Det är lite svettigt eftersom ekolodet inte vill funka. Man vill ju inte gå på grund, så vi går mitt på strecket på sjökortet, där har vi hört att det ska funka.

I Venice ankrar vi men det känns trångt och vi får dåligt fäste. Vi går in till Cross Nest Marina och får betala 1000 kr för natten. Det blir bara en natt.

Vårt mål är att gå till Key West och sen segla till Isla Mujeres, en ö utanför Mexicos fastland. Men vi ser att det ska komma hård vind från NW om några dagar och då vill vi inte ligga vid Key West. Ibland kommer det starka nordliga vindar och ofta med regn.

Vi går ut på havet och seglar 90 distansminuter till Marco Island, för att där ta skydd mot ovädret. Skönt och komma ut på havet och få segla. Och så kommer delfinerna. Vi får halvvind i svag vind. Men kommer ändå fram innan det ljusnat. För att komma in till byn och ankarplatsen går vi in i en grund led i 15 distansminuter. 

Det är en del broar utefter ICW. En del hade fasta öppningstider och andra öppnade de när vi ropade upp på VHF-en

Det var verkligen många fina hus längs kanalen.

Venice by night.

Iridium Go hade vi i sittbrunnen eller under sprayhooden och det funkade bra. Vi saknar en adaptersladd bara, så vi kan ha den inne i båten istället och koppla den till den externa antennen på aktern. Får köpa en sån hemma. Iridium Go kopplar man upp sig mot med appar på Ipaden eller telefonen.

MARCO 18-22/12

Här blir det promenader besök till varuhuset Publix och båtaffären West Marine. Båtgrejer är dyrt i USA. De har ganska dåligt sortiment också.

Mycket riktigt kommer ovädret med starka nordliga vindar, men vi ligger ankrade väl skyddade.

Marco var inte så spännande, men vi hittade en pub med lite musik en eftermiddag.

Det kostade 10 USD att lämna dingen vid Rose marina som var närmast. Fina vita hägrar fanns det där.

På affären fanns det svenska fiskar 😋

En informativ skylt som visar allt man inte får göra och inte ta med sej till en liten plätt med ett par parkbänkar vid vattnet.🤨

23/12 MOT KEY WEST

Vi går ut ur den grunda leden när det är högvatten, ekolodet har slutat funka tyvärr, men det gick bra. Väl ute på havet får vi 10-15 knops vind. Först från NW och sen vridande till NO. På natten har vi några andra seglare runt oss. Jänkarna kör med vitt runtlysande sken i masttoppen. När det ljusnat kommer vi in i bojad led omgärdade av skär, så vi går 10 distansminuter innan vi är framme vid Key West. Vi ankrar vid Flemming Keys. 

Nu vill vi både klarera in och klarera ut för vi planerar att segla till Isla Mujeres på annandagen.

Så vi packar ihop båten så fort vi kan och tar dingen in till Key West. Eva har pratat med CBP, USAs gränspolis, och deras kontor ska vara öppet. Vi skyndar oss att fixa båten, oss själva, sjösätter dingen och kör mot land (nya utombordaren går fint!). Orienterar oss till rätt hus men när vi kommer till porten är det stängt för helgen och öppnar på måndag. Men en vakt kommer ut och säger att det är öppet på flygplatsen. Han ringer dit och kollar också. Så det blir en Uber dit. 

Väl där möter vi vänlig personal, och vi kan fixa både inklarering och utklarering samtidigt.

När vi kom till USA för 1,5 år sen, fick vi ett cruising permit för båten som gällde för ett år. Så egentligen måste vi ha ett nytt permit men då måste vi lämna USA i minst 2 veckor. Men i Sarasota fick vi ok på att segla ner till Key West och sen klarera ut.

På julafton klockan 15 sitter vi inte framför Kalle Anka. Då är vi på den omtalade Sloppy Joes bar, så nu börjar vårt julfirande tillsammans med Hemingway. Vidare blir det promenad på den mysiga gågatan som är omgärdad av gamla trähus. Och naturligtvis är det mycket turister.

På juldagen besöker vi Hemingways bostad som är museum. Senare bodde han i Havanna på Cuba. Men det hemmet och mycket som han skrivit förlorade han när Castro tog över.

Vi har bunkrat en del eftersom vi ska gå de tre dygnen till Isla Mujeres🇲🇽 på söndag den 26/12. Key West är ett mysigt ställe.

En flock delfiner mötte oss när vi kom ut på havet!

In- och utklareringsväntan hos gränspolisen vid flygplatsen på Key West.

Julafton på Sloppy Joes bar 🎅🏻🎄

Vi fortsatte på Sunset Bar och avslutade med en god middag innan vi snirklade oss ut i mörkret i dingen med ficklampa bland alla ankrade båtar. Vart låg vi egentligen…? Det var ju ljust och vi hade bråttom när vi jollade in, men vi hittade Moana till slut. Annorlunda, intensiv och rolig julafton!

Key West var julpyntat.

Hemingways hem var museum.

Den sydligaste punkten på USA besökte vi (och hundra andra)

Ett och halvt år efter det att vi lämnat Moana på Snead Island Boat Works i Florida är vi på väg dit. USA har öppnat landet för oss som har vaccin och negativt pcr test.

Vi kommer dit när det är thanksgiving, och alla jänkare firar. Marinan där Moana ligger är stängd. Så vi får en mjukstart med fem dagar i en lägenhet och får vara turister.

Men på måndagmorgon åker vi till marinan och spänningen stiger. Hur ska Moana se ut!?

På utsidan väldigt skitig men bra inne i båten. Ingen dålig lukt eller mögel.

Marinan har vaxat och polerat friborden för sju tusen kronor. Offeranoden har bytts. Botten målade vi i Cartagena innan vi seglade hit för 1,5 år sen. Och den ser bra ut.

På tisdagen den 30 november är det sjösättning. Och sen blir det 10 dagars arbete, rengörning och göra båten sjöklar.

Några saker får vi köpa nytt: Kylskåp, delar till toan, gasoltub med regulator, fendrar och en åra till jollen. Kylskåpet Ishoterm kostar 20 tkr, likadant kostar 5-6000 kr i Sverige.

I ett skönt klimat, som fin svensk sommar och i den trivsamma marinan får vi ordning på Moana. Men det blir många turer med hyrbilen för shopping, både livsmedel och båtprylar.

Den stora för oss att vi upptäcker att det finns råtta ombord, ser lortarna. Så råttfällor placeras ut. Efter tre dagar på morgonen har den fastnat i klisterfällan i salongen. Men vi märker att det finns en till. Efter ytterligare tre dagar har vi den i råttfällan i aktern. 

I Guatemala ligger vännerna Björn och Gertrud på Think Twice. Vi har planerat att ses på Isla Mujeres, Mexico, till jul. Men vi börjar ana att vi nog inte hinner dit till jul.

Den 11 december kastar vi loss för att gå till Sarasota,  ca 20 distans.

Skönt och komma ut på böljan i den sköna sommarvärmen.

Halvvägs till Sarasota hör Eva att motorns värmesignal tjuter. Och där fick vi för att vi inte har bytt impellern. Så i med ankaret och börja mecka.

 Fortsättning följer.

Vi flög direkt från Arlanda till Miami, och bytte flyg där till Tampa.

Det var väldigt skönt att komma till värmen.

Vi hittade en öppen restaurang och fick en god Thanksgiving-middag.

Båtvarvet ligger i Manatee river, och här ligger en manatee, en sjöko, i vattnet.

Nej, vi provade inte det här från frysdisken….

Moana såg bra ut på Snead Island Boatworks. Men hon var väldigt smutsig efter 1,5 års väder och vind.

Vi tog hyrbilen på en utflykt till Ikea i Tampa och köpte julsill. De hade senapssill och knäckebröd, och god mat på restaurangen. Motorvägarna runt Tampa var många och det var inte lätt att navigera ut från stan.

Så var det de här otäcka inkräktarna!!! Vi körde fällor med jordnötssmör, men den första fick vi på en klisterfälla. Den andra nockades av en traditionell fälla. Sen fanns det ingen mer tack och lov!

Efter en arbetsdag på båten var det skönt att avsluta med en internetstund på kvällen. Vi hade bäst Wi-Fi på trappan till det stängda kontoret.

Den här roliga lilla pippin spanade efter småfisk från tamparna. När han fick span på en lämplig munsbit hängde han kvar med fötterna i tampen och dök blixtsnabbt ner med huvudet och fick napp.

Vi fick köpa is, och köpa is, och köpa is.. (ja det kanske ligger nån öl där också) Det var skönt när mecken kunde montera in det nya kylaggregatet.

En kväll var det nån som prasslade i palmen vid kontoret. Så kom en tvättbjörn nerklättrande.

Moana tvättad och redo för avsegling efter tio dagars jobbande. Notera de hemgjorda råttstoppen på tamparna. De funkade!

Gissa om det var skönt att tuffa ut i Manatee river! Mot Sarasota!

Ingarö 26 april 2020

Det blir inte alltid som man tänkt sej, men allt är bra med oss och nu är vi hemma i Sverige igen.

För en månad sen hoppades vi ju på att kunna klarera in i Colombia efter två veckors karantän på båten, och sen dra upp båten på land i Cartagena och flyga hem. Men så blev det inte.

Colombia stängde ner landet med allmänt utegångsförbud, stängde gränserna 16 mars och stängde alla flygplatser. (Och det är fortfarande samma läge i landet, gränserna är stängda till och med maj.)

När vår karantänstid närmade sig sitt slut var vi tveksamma till om vårt bokade flyg hem 24/4 verkligen skulle fungera. Skulle landet öppna flygplatserna 22/4 som de gått ut och sagt från början? Kändes inte som vi vågade tro på det. Vi fick tips från ett par tyskar att det skulle gå ett evakueringsflyg från Bogota i slutet av veckan runt 3-4 april. Det ville vi verkligen försöka komma med!

Vi pratade med agenterna och fick dra upp Moana på land på varvet vi bokat på tidigare, trots att varvet egentligen var stängt i och med den allmänna lock-down av Colombia.

Det var verkligen intensiva dagar. Innan vi drog upp båten ville vi veta att alla tillstånd var ordnade. Vi skulle behöva skjutsas de 120 milen i en hyrbil från Cartagena till Bogota, eftersom inrikesflyget och bussar också var nedstängt. Och att färdas mellan Cartagena och Bogota i bil krävde också speciella tillståndsdokument. När vi till slut fick ok på det var det bara ner med seglen, stuva in dem i båten och fixa i ordning allt det sista. Packat vårt bagage för hemfärd hade vi redan gjort.

 

Moana dras upp i Cartagena, Colombia. Stor maskin för vår lilla båt.

När båten låg på land, och vi bommat igen den, trodde vi att vi skulle åka till Bogota. Men istället drog Colombianska myndigheten in vårt resetillstånd med hänvisning till att vi inte fick klarera in i landet, vårt inklareringsärende hade stämplats av Immigration den 16 mars. Och 16 mars stängdes gränsen! Det faktum att vi kommit till Colombia 15 mars spelade i det här fallet ingen roll, det var deras stämplingsdatum 16 mars som gällde. Agenterna, ambassaden och konsulatet försökte få dem att ändra sig, men nej det gick inte.

Vi fick flytta in i båten igen och fick ladda om. Hur skulle vi göra? Vi fick inte klarera in, och visste inte hur länge landet skulle vara nedstängt. Skulle vi ligga på ankring och vänta? Och vad skulle hända i Colombia när Coronan skulle börja sprida sig där? Vi pratade mycket om vad vi kunde göra, och vi var överens om att vi absolut inte ville vara kvar i den här osäkerheten. Enda alternativet var att segla därifrån. Men vart? Hemåt Europa? Nästan alla länder hade stängt sina gränser pga Corona, men vi fick tips om att segla till USA. Där verkade det fortfarande vara öppet. Vi har B1/B2-visum till USA som vi skaffat för säkerhets skull förra året när vi var hemma. Från en svensk seglare fick vi tips om ett varv att lägga upp båten på i Tampa i västra Florida, han hade lämnat sin båt där.

 

Vi provianterade i Colombia inför seglingen, och vetemjölet hette – Corona!?! Vi bunkrade även en massa konserver inför seglingen, eftersom vi inte visste hur länge vi skulle behöva vara ute.

 

Dags att lämna Colombia och våra agenter.

Efter bottenmålning och sjösättning fick vi sätta upp seglen igen. Agenterna hjälpte till så vi kunde proviantera för långsegling.

Så sagt och gjort! Det tog tio dygn att avverka 1500 distans upp till Tampa. Första och sista dygnet var det bidevindsegling i kulingvindar. Men de övriga åtta dygnen var behaglig segling i öppna vindar och fin medström, och det gick bra allting. Vi hade bra hjälp av vår väderguru hemifrån med waypoints för att ta vara på medström och vind på bästa sätt, därför gick det så fort.

 

Skönt att ha ”bakväggen” som skydd mot skvättande vågor.

 

På seglingen fick vi en fripassagerare utanför Mexico, en svala som ville vila på båten. Och helst inne i salongen. Vi fick jaga ut den flera gånger.

När vi närmade oss Florida fick vi meddelande på vår Garmin Inreach från ett par andra seglare, ett par vänners vänner. De i sin tur förmedlade kontakt med sina vänner som bor i trakten, och dessa generösa människor (också seglare) hjälpte oss med allt från bilskjuts till inklarering, övernattning i sitt gästrum och skjuts till flygplatsen. Fantastiskt vad vi blev omhändertagna. Båten drog vi upp på Snead Island Marina, och det verkar vara ett bra ställe. Vi fick tillstånd för båten på ett år.

Moana på väg mot landförvaring på Snead Island Marina i Tampa, Florida. Andra uppdragningen på tre veckor.

 

Seglarparet Rick och Julie bjöd in oss i sitt hem.

 

Hemresan gick via Detroit och Amsterdam. Det var glest med folk på flyget och flygplatserna.

 

Den här seglingssäsongen blev väldigt bra. Det var så roligt att kunna besöka Colombia (i december), Panama och San Blas/Guna Yala, vi har sett så många fina ställen och mött så mycket härliga människor.

De sista veckorna däremot var riktigt jobbiga, men det blev ju bra till slut.

Nu håller vi oss hemma och avvaktar läget i världen. Får se hur vår fortsatta segling blir.

 

Skönt att vara hemma igen 😊