Ingarö 26 april 2020

Det blir inte alltid som man tänkt sej, men allt är bra med oss och nu är vi hemma i Sverige igen.

För en månad sen hoppades vi ju på att kunna klarera in i Colombia efter två veckors karantän på båten, och sen dra upp båten på land i Cartagena och flyga hem. Men så blev det inte.

Colombia stängde ner landet med allmänt utegångsförbud, stängde gränserna 16 mars och stängde alla flygplatser. (Och det är fortfarande samma läge i landet, gränserna är stängda till och med maj.)

När vår karantänstid närmade sig sitt slut var vi tveksamma till om vårt bokade flyg hem 24/4 verkligen skulle fungera. Skulle landet öppna flygplatserna 22/4 som de gått ut och sagt från början? Kändes inte som vi vågade tro på det. Vi fick tips från ett par tyskar att det skulle gå ett evakueringsflyg från Bogota i slutet av veckan runt 3-4 april. Det ville vi verkligen försöka komma med!

Vi pratade med agenterna och fick dra upp Moana på land på varvet vi bokat på tidigare, trots att varvet egentligen var stängt i och med den allmänna lock-down av Colombia.

Det var verkligen intensiva dagar. Innan vi drog upp båten ville vi veta att alla tillstånd var ordnade. Vi skulle behöva skjutsas de 120 milen i en hyrbil från Cartagena till Bogota, eftersom inrikesflyget och bussar också var nedstängt. Och att färdas mellan Cartagena och Bogota i bil krävde också speciella tillståndsdokument. När vi till slut fick ok på det var det bara ner med seglen, stuva in dem i båten och fixa i ordning allt det sista. Packat vårt bagage för hemfärd hade vi redan gjort.

 

Moana dras upp i Cartagena, Colombia. Stor maskin för vår lilla båt.

När båten låg på land, och vi bommat igen den, trodde vi att vi skulle åka till Bogota. Men istället drog Colombianska myndigheten in vårt resetillstånd med hänvisning till att vi inte fick klarera in i landet, vårt inklareringsärende hade stämplats av Immigration den 16 mars. Och 16 mars stängdes gränsen! Det faktum att vi kommit till Colombia 15 mars spelade i det här fallet ingen roll, det var deras stämplingsdatum 16 mars som gällde. Agenterna, ambassaden och konsulatet försökte få dem att ändra sig, men nej det gick inte.

Vi fick flytta in i båten igen och fick ladda om. Hur skulle vi göra? Vi fick inte klarera in, och visste inte hur länge landet skulle vara nedstängt. Skulle vi ligga på ankring och vänta? Och vad skulle hända i Colombia när Coronan skulle börja sprida sig där? Vi pratade mycket om vad vi kunde göra, och vi var överens om att vi absolut inte ville vara kvar i den här osäkerheten. Enda alternativet var att segla därifrån. Men vart? Hemåt Europa? Nästan alla länder hade stängt sina gränser pga Corona, men vi fick tips om att segla till USA. Där verkade det fortfarande vara öppet. Vi har B1/B2-visum till USA som vi skaffat för säkerhets skull förra året när vi var hemma. Från en svensk seglare fick vi tips om ett varv att lägga upp båten på i Tampa i västra Florida, han hade lämnat sin båt där.

 

Vi provianterade i Colombia inför seglingen, och vetemjölet hette – Corona!?! Vi bunkrade även en massa konserver inför seglingen, eftersom vi inte visste hur länge vi skulle behöva vara ute.

 

Dags att lämna Colombia och våra agenter.

Efter bottenmålning och sjösättning fick vi sätta upp seglen igen. Agenterna hjälpte till så vi kunde proviantera för långsegling.

Så sagt och gjort! Det tog tio dygn att avverka 1500 distans upp till Tampa. Första och sista dygnet var det bidevindsegling i kulingvindar. Men de övriga åtta dygnen var behaglig segling i öppna vindar och fin medström, och det gick bra allting. Vi hade bra hjälp av vår väderguru hemifrån med waypoints för att ta vara på medström och vind på bästa sätt, därför gick det så fort.

 

Skönt att ha ”bakväggen” som skydd mot skvättande vågor.

 

På seglingen fick vi en fripassagerare utanför Mexico, en svala som ville vila på båten. Och helst inne i salongen. Vi fick jaga ut den flera gånger.

När vi närmade oss Florida fick vi meddelande på vår Garmin Inreach från ett par andra seglare, ett par vänners vänner. De i sin tur förmedlade kontakt med sina vänner som bor i trakten, och dessa generösa människor (också seglare) hjälpte oss med allt från bilskjuts till inklarering, övernattning i sitt gästrum och skjuts till flygplatsen. Fantastiskt vad vi blev omhändertagna. Båten drog vi upp på Snead Island Marina, och det verkar vara ett bra ställe. Vi fick tillstånd för båten på ett år.

Moana på väg mot landförvaring på Snead Island Marina i Tampa, Florida. Andra uppdragningen på tre veckor.

 

Seglarparet Rick och Julie bjöd in oss i sitt hem.

 

Hemresan gick via Detroit och Amsterdam. Det var glest med folk på flyget och flygplatserna.

 

Den här seglingssäsongen blev väldigt bra. Det var så roligt att kunna besöka Colombia (i december), Panama och San Blas/Guna Yala, vi har sett så många fina ställen och mött så mycket härliga människor.

De sista veckorna däremot var riktigt jobbiga, men det blev ju bra till slut.

Nu håller vi oss hemma och avvaktar läget i världen. Får se hur vår fortsatta segling blir.

 

Skönt att vara hemma igen 😊

 

 

Colombia, Cartagena 23/3 🇨🇴

Seglingen från Linton Bay Marina tillbaka till Guna Yala/San Blas gick ganska bra. I början bidevind och när vi kunde gå mer OSO kunde vi släppa mer på skoten och dyningarna bromsade inte lika mycket. Men det kom in vatten vid skorstensgenomföringen till värmaren. Nåja den fick vi täta med ny sika när vi kom fram. Vi ankrade vid Lemon Cays och där hade vi bra internet. Harmonium var kvar i Linton eftersom de kom senare dit. Dagen därpå gick vi till en ögrupp lite längre österut till där vi träffade Peter och Angel på Providencia. Nu hade vi några sköna avslutande dagar mellan öarna i västra Guna Yala.

Tillsammans med Peter och Angel såg vi också ett lämpligt väderfönster den 12 – 13 mars för segling mot Isla Grande söder om Cartagena. Tidigare än vi tänkt oss. Men Coronaviruset började spöka mer och mer och det gäller att passa på om vädret verkar bra.

Eftersom det oftast blåser NO vindar och längre norrut ganska hårt så blir det dyningar även längre söderut. Nu skulle vinden enligt prognosen även vara N ibland och vår kurs skulle vara ONO.

Vi började förbereda inför seglingen och gick till Naragana en av de större byarna i Guna Yala. Fyllde vatten och köpte en del proviant. Kul att vandra runt i byn. Återigen är folket så vänliga. Vi blev kvar på ankring där över natten.

 

Nargana är en mer modern Guna-by. Här blandades traditionella hyddor med betonghus.

 

Här träffade vi trevlige Federico som hjälpte oss med matvaruinköpen. Och så hälsade vi på hemma hos honom och hans familj.

På morgonen efter gick vi till Green Island där vi träffade vi Harmonium med Phil och Krista. Kul att avsluta med ett par dagar med våra kära vänner.

 

Den vackra ankringen vid Green Island, San Blas.

Den 11/3 seglade upp till östra Holandes Cays och där träffar vi också Svan 40 Providencia.

Klockan 04.30 i månsken lägger vi loss för segling de 175 M mot Colombia och Isla Grande som vi hoppas nå. I början är seglingen mjuk. Snart seglar Providencia om oss, de startade 1 timme senare. Sista halvan av sträckan ökar vinden till 25 knop och seglingen blir tuffare i bidevinden med återkommande sjöar över däck.

Farten är glädjande, 6,2 knop sista halvan. Tror vi hade lite medström. Vi seglar också om Providencia. I huvudsak är strömmen västgående i karibiska havet. Men nära Panama vrider den och går mot ost.

 

På seglingen mot Colombia var vågorna för det mesta rätt ok men ibland var de höga. Providencia kikar fram på vågtoppen.

 

Vågorna sköljde över oss emellanåt under bidevindsseglingen mot Colombia. Vi plockade fram den praktiska ”bakväggen” som skydd mot vattnet. Senast den användes var i Skottland, det var ett tag sen. Men den gamla sprayhooden från -89 håller inte längre tätt så det blev till att torka och torka.

 

Härligt i alla fall när vi lägger oss vid bojen vid Isla Grande på fredag morgon. Efter lite vila tuffade vi i svag vind på söndag morgon de 15 M till Cartagena.

 

Cartagenas skyskrapor vid vår angöring.

Vi har inte någon internet och vet inte att läget har tuffat till sig med stängning av gränser. Vi hörde rykten om karantän när vi var på Guna Yala. På förmiddagen angör vi Cartagena Bay och blev uppropade av Port Control. De anvisar oss ankring längst inne i viken nära gamla stan, och säjer till flera gånger att vi måste stanna på båten.

I Colombia behöver man som ankommande båt en agent som ska förmedla hela inklareringsproceduren. Vi kontaktar vår agent Maria som vi hade kontakt med i december när vi bestämde att vi skulle lägga upp båten här. Då bokade vi också uppläggning på Ferroalquimar marina den 20/4 och flyg hem den 24/4.

På måndag morgon kommer Maria med ett par läkare för att kolla om vi är friska. Vi klarar testet för på eftermiddagen kommer Maria tillbaka och meddelar att vi ska ligga i karantän i 15 dagar. Det kan vi köpa. Hon säger också att efter karantänen ska vi bli inklarerade och vi ska kunna lägga upp båten.

 

Vår agent och två läkare med munskydd lämnar oss efter att ha förtöjt bredvid oss en stund och intervjuat oss om vår hälsa. En av läkarna gick noga igenom våra pass och efteråt sköljde han händerna i Cartagenavikens ganska lortiga vatten…

 

Om vi behöver något så ska vi säga till Maria, och hon fixade sim-kort så vi fick internet. Men annars har vi det mesta.

Vi kom den 15 mars, och från den 16 mars stängde Colombia gränsen. Hade vi kommit en dag senare hade vi inte kommit in. PUH!

Visst blir det lite tråkigt att bara vara i båten. Men vi kör våra rutiner: morgongympa, lång frukost med svensk radio, båtpyssel, läsa, skriva, slöa och så avslutar vi med film.

Providencia kom vi ifrån under seglingen. De har legat kvar söder om Cartagena och när de skulle ta sig in i början av veckan får de inte komma in. Vi hör på radion varje dag att båtar blir uppropade av Port Control och blir nekande inträde.

 

Armada National har koll på vår ankring. Här var det några från en grannbåt som försökte ta jollen in till stan, men de blev raskt bogserade tillbaka till sin båt.

 

Vår agent hjälper oss så vi får internet och nu kan vi följa med i alla obehagliga nyheter om Corona men också hålla oss uppdaterade med läget i Colombia. Vi har också fått mejlkontakt med Svenska ambassaden i Bogota, det känns bra att de vet var vi är och att vi kan kontakta dem om det blir något problem.

Restriktioner har införts i Colombia för alla. Sen i fredags till tisdag morgon har det varit allmänt utegångsförbud i Cartagena och ett allmänt upprop om självkarantän i hela landet fram till 13 april börjar. I dag den 23/3 stängs flygplatsen fram till den 22/4. Om det håller ska det funka med vårt flyg som går den 24/4. Men först ska vi bli inklarerade vilket vi hoppas att vi blir. Sen lägga upp båten så fort som möjligt, så vi är standby för flyg. Normalt är tillståndet för båten 1 år. Klart vi funderar på hur läget är om ett år?

I går dog kylen. I dag fick vi i alla fall is som vi lägger i kylen. Och så fick vi telefonnummer till en kylmeck. Turligt nog har kylen krånglat när vi är i närheten av en marina. Tidigare var det fläkten som krånglade och sen strömbrytaren. Nu kan det vara kompressorn.

Visst är vi i en osäker sits och det är riktigt obehagligt i hela världen med Coronaviruset. Vi mår i alla fall bra även om det är mentalt jobbigt med alla besked om Corona.

För vår egen del hoppas vi i alla fall att det löser sig med inklarering, uppläggning av båten och flyget hem.🇨🇴

En veckas ”semester” från Moana.

Måndag eftermiddag den 17/2 tog vi en taxi från Linton Bay Marina till Shelter Bay Marina för 50 $ för att borda ungdomarna i Hakuna Matata och vara behjälpliga som två av fyra obligatoriska linehandlers på deras färd genom Panamakanalen. Klockan två var det väckning och vi gick ut i mörkret. Lotsen kom ombord från en annan båt när vi kom ut i kanalen.

Lotsen satt hela tiden och hade kontakt med trafikledningen. Han fick besked om att första slussning skulle bli senare. Så vi tuffade en bit och la oss vid en kaj.

När det började ljusna blev dags och gå in i första slussen. I alla slussarna låg vi bredvid en catamaran, så vi hade bara linor till catamaranen.

Vi hann göra kanalen på en dag och innan mörkret var det glada skeppare som ankrade vid Panama city. Ofta tar färden ett par dagar och man får övernatta på boj i Gatun Lake. Slussningarna gick fint utan missöden.

På andra sidan udden låg Christer Breman med sin Oceanis 46 som vi flyttade till efter några dagar hos Hakuna Matata. Riktigt kul att träffa Christer som vi tidigare träffat på Cap Verde och Surinam.

Christer har varit här några månader och han guidade runt oss i Panama City.

Gamla stan var mysig annars får staden mediumbetyg. De hade bra buss och tunnelbana.

De sista dagarna i storstaden avslutade vi med två nätter på hotell med utsikt över kanalen.

Väl tillbaka till båten blev det bussresa en timme till Sabanita för storhandling eftersom vi ska vara i Guna Yala några veckor innan vi seglar till Cartagena i Colombia.

I morgon lördag den 29/2 seglar vi 45 M till Guna Yala, i förhoppningsvis lätt bidevind. Väderprognosen är NNO vind 14-20 knop, våghöjd 1,5-1,9 m och det borde vara medström.

Våra båtgrannar i sin Swan 41 från sextiotalet, Providencia, gick till Guna Yala idag.

 

Hakuna Matata var väl förberedda inför slussningarna med inplastade bildäck som fendrar och fyra ordentliga linor som ska vara 38 m långa (de hade hyrt allt det). Sen höll de på att packa in solpanelen med skydd ifall linor från slusskanterna skulle kastas ner på båten.

 

Vi från Hakuna och svenska båten Major Tom med sina linehandlers åt middag på restaurang kvällen innan avfärd.

 

Vi tuffade ut från Shelter Bay Marina före 03 på morgonen i mörkret till anvisad plats mellan bojar, och en stund senare kom lotsen och hoppade över till oss.

 

Första tre slussarna heter Gatun Locks och ligger precis vid Colón. Slussningen går uppåt och småbåtar slussar inte ensamma utan alltid bakom ett stort fartyg då. Nu skulle vi förtöja bredvid en katamaran som i sin tur förtöjt i en arbetsbåt intill slussväggen.

 

Lite meckande innan alla linor var på plats, sen kokade det omkring oss när vattnet släpptes på. Saltvattnet från havet och sötvattnet från sjön har olika densitet så det blir ordentliga vattenvirvlar i slussen.

 

Slussningen till Gatun Lake gick fint och sen gick vi för motor (förbjudet att segla tyvärr, vi hade fin medvind) ca 30 sjömil till nästa tre slussar ner mot Stilla Havet. Den södra delen av kanalen är en ca sju sjömil grävd kanal, Gaillard Cut.

 

Dags för att slussa ner. Vi förtöjde som tidigare vid en katamaran som förtöjde vid en arbetsbåt, men nu längst fram i slussen, och storbåten la sig bakom oss. Storbåten dras av små lok som går på räls uppe längs slussväggarna. Vår lots Harold var cool.

 

Det var en skön känsla för oss, och förstås speciellt för Cecilia och Andreas när sista slussporten öppnades och vi kunde styra ut i Stilla Havet!

 

Så fick vi gå under Bridge of the Americas som är vid kanalens mynning mot Stilla Havet.

 

Tack Cecilia och Andreas för roliga dagar och lycka till över Stilla Havet!

 

Panama City skyline.

 

Christer guidade oss runt i stan.

 

Det var många Gunakvinnor här och sålde sina hantverk.

 

Den gamla stan var ganska fin och en bit från skyskraporna.

 

Det var karneval i stan också, men efter en dags promenerande orkade vi inte stå i en jättelång kö till säkerhetskontrollen för att bli insläppta på området.

 

En annan grej som Panama är känt för är Panamahatten.

 

Vi lyxade till de sista två dagarna med hotellrum med utsikt över kanalen.

 

Vi åkte buss tillbaka till Moana i Linton Bay Marina. Först var det en finbuss med aircondition, sen är det lite skramligare variant med slitna säten och hög musik som gäller. Men bussarna är fint målade.

 

 

Till Obaldia i Guna Yala, Panama🇵🇦 21 januari 2020

Vi startade seglingen till Obaldia på eftermiddagen för att komma fram dagen efter när det är ljust. Till Obaldia är det 120 M från Tintipan. Seglingen startade i svag västlig vind så det blev motorgång med revad stor i början. Men efter några timmar vred vinden mot nord så vi kunde rulla ut genuan segla för lätt bidevind. Under natten ökade vinden och vi rullade ut focken i stället för genuan. Intill oss seglade Hakuna Matata och Harmonium Cays.

Vi fick en skön segling mot Panama. Harmonium kör segelsättning som de kallar Tobatrick 😊 Gissa vem som inspirerat..? 😉

Mitt i natten såg vi ett konstigt blått ljus och så rörde sig en båt snabbt mot oss i mörkret. Plötsligt tände de en väldigt stark strålkastare, visserligen ganska långt ifrån oss, men strålkastarljuset svepte över Moana. Vi blev fundersamma över vad det var för farkost. En fiskebåt? Men så blev den helt mörk, men vi såg den på radarn. Vi ropade upp Harmonium som var lite bakom oss, och berättade vad vi sett. De hade också sett ljuset och nu var båten nära dom.

Det visade sig vara Colombianska kustbevakningen och de gick väldigt nära Harmonium. Vi hörde på VHF-en hur de frågade ut Harmonium vad de var för ena och vart de var på väg. Men tillslut drog de iväg och lämnade oss i fred.

I övrigt gick seglingen bra till Obaldia och vi ankrade på förmiddagen. Obaldia ligger intill Colombianska gränsen. Viken är öppen mot nord så det får inte vara hårda vindar eller höga vågor från det hållet. Väl iland och direkt i slutet av bryggan var customs i ett öppet hus. Sedan visade de oss till immigration och där fyllde de i väldigt mycket papper med väldigt många karbonpapper. Vi lämnade kopior på våra papper och betalade 200 $ för vårt cruising permit. I den lilla byn fanns det också en matshop. Så vi handlade på oss en del.

 

I Obaldia, som ligger längst österut i Panama nära gränsen mot Colombia, finns många militärpoliser. Här är det första incheckning hos Customs. De har ett litet kontor precis vid vattnet.

 

Immigration i Obaldia. Inga datasystem här. Har aldrig varit med om så många blanketter, olika set med karbonpapper emellan som behövdes fyllas i. Skönt att vi slapp fylla i dem i alla fall. Och sen skulle alltihop stämplas med många olika stämplar och fördelas i olika högar.

 

Eftersom viken vid Obaldia är oskyddad så gick vi efter inklarering direkt 11 M till en mer skyddad vik, Carreto.

Här fick vi en lugn ankring och på stranden låg en by med Gunaindianer. Och i viken var de ute och paddlade i sina träkanoter.

Här längre österut är det betydligt färre båtar och indianerna lever mer enligt gamla traditioner. Vår avsikt är att segla långsamt mellan öarna västerut.

Navionics sjökort är ofullständigt i det här området. Vi navigerar med hjälp av  Eric Bauhaus bok, The Panama Cruising Guide, och så har vi elektroniska sjökort, Open CPN, på datorn, med tillägg av sjökortsbilder som är kopior av de i Erics bok. Men eftersom korten inte är fullständiga så tar vi det lugnt.

 

Vi hissade Panamas flagga som gästflagga. Men den fick vi snart byta ut.

 

Guna Yala, som tidigare hette San Blas, är dels ett antal öar nordost om Panamas fastland och även en del av fastlandet. Guna Yala är ett autonomt område i Panama. Befolkningen består till största delen av ursprungsbefolkningen Guna-indianer. De har två flaggor. Den nedre på bilden med svastikan är på utgående, den officiella är den övre. Flaggan symboliserar Gunas kamp för frigörelse 1925. De har eget styre men hör till Panama.

 

Det här är bibeln man verkligen behöver ha för att navigera i de här trakterna. Vanliga sjökort är för närvarande ofullständiga. Men i den här boken finns sjökort med djupsiffror och bilder och beskrivningar av öar och ankringar. I den östra delen av Guna Yala, som är mindre besökt av seglare, finns rekommenderade rutter att följa.

 

Isla Pinos

Dagen efter motorseglade vi 20 M till Isla Pinos. Nu gick vi ganska långt från land så vi hade djupt vatten och ganska säkert.

Vi har också fått varningar från andra seglare att i den östra delen nära fastlandet är det större risk för banditer.

Fick en fin ankring sydväst om Isla Pinos. Ön bjöd på en fin beach med turkosblått vatten. På beachen fanns också en restaurang som Guna-indianerna drev. Vi käkade inte men tog en öl för 2 $. Lite längre bort skymtade vi byn. Vi vandrade bort till byn och det var spännande när vi gick mellan palmhyddorna. Vi möttes av vänliga kortväxta bybor. Och barnen var fnittrande nyfikna på oss. De bor väldigt enkelt. Lagar mat över öppen eld och sover i hängmattor.

Vid byn fanns en lång brygga och på änden låg en Colombiansk fraktbåt som körde cocosnötter till Colombia.

På morgonen innan vi seglade vidare vandrade vi till högsta toppen på en stig genom djungeln. Vi såg grodor, fåglar och spindlar.

När vi kastade loss möttes vi av en frisk NV vind snett imot oss. Men den bottenrevade storen fyllde och med hjälp av Volvo Pentan så höll vi nästan 6 knop trots vågorna. Men korallreven om styrbord gav ibland sjölä. Harmonium gick före oss och Hakuna Matata som gick samtidigt ligger en bit bakom oss. I Eric Bauhaus guidebok på sjökorten har han lagt in waypoints som vi också har lagt på in på vår plotter. Så de går vi på och samtidigt har vi koll på ekolodet  och färgen på vattnet. När vi närmar oss Ustupu girar vi babord mot fastlandet och kan slacka på skotet. Skönt och komma in i lä bakom Ustupu. Byn ligger på hela ön och det finns också en flygplats.

Isla Pinos i sikte. Ön heter på Gunaspråk Tupbak, som betyder val. Och visst ser den ut som en stor val.

 

Stranden på Pinos. Här utanför ankrade vi. Hyddan är en restaurang.

 

Byn låg en bit från ankringen. Husväggarna är gjorda av sockerrör med tak av palmblad som ska kunna stå emot riktiga skyfall. Golven är hårdtrampad sand. Sover gör man i hängmattor och mat lagas över öppen eld.

 

Det här är kyrkogården på Pinos. I öppna hyddor längs stigen mot byn ligger gravarna.

 

På graven står skålar och koppar. När vi gick förbi vid ett annat tillfälle hade en hel familj samlats inne i hyddan.

 

På en brygga vid byn låg en colombiansk handelsbåt. De går mellan öarna och Colombia och köper upp kokosnötter av Gunas och kommer med konserver, glaspärlor, machetes och andra varor till dem från Colombia.

 

Navigering på datorn från Pinos mot Ustupu. Sjökortsbilderna från Cruisingboken är lagda ovanpå sjökortet från OpenCPN. Till datorn har vi kopplat en gps-puck. De här datasjökortet för San Blas fick vi av seglaren Sören som vi träffade 2016 i Newlyn, England. Himla bra att ha.

 

Ustupu

Första dagen tar vi dingarna upp för floden Sugandi som slingrar sig fram genom fastlandet. Självklart spanar vi efter krokodiler. Vi möter flera indiankanoter och på land finns det ibland palmhyddor. Indianerna paddlar hit från Ustupu tidigt på morgonen och jobbar med banan- och cocosodlingar. Vi ser inga krokodiler.

Efter lunch blir det spännande landbesök i Ustupu. Där vi lägger dingen ligger det också några Colombianska fraktskutor. Bland hyddorna finns det några enstaka trähus. Husen ligger intill varandra och det finns gränder mellan husen.  Ganska snart möter vi på Corsario som guidar oss genom byn. Nybakat bröd hittar vi. Det finns också några matbutiker som har ganska bra utbud.

Och vandringen avslutades med en Panamaöl på en spartansk restaurang. Där tog vi också en middag på kvällen. På menyn fisk eller kyckling med ris eller pommes och en liten sallad.

Första natten var det bara vi tre båtar som ankrade, senare kom en 22 meters skonare och en catamaran.

När vi vandrade i byn träffade vi hela tiden bybor som ville visa och berätta. Vi träffade konstnären Alex som målade fina tavlor och hos honom blev det både bers och tavelköp. Och hos en familj köpte vi molas och fisk till middagen.

Vi träffade även bybon Andres vars farfar ledde Gunas uppror mot Panamaregeringen i början av 1920-talet. Gunaindianerna vann och lever sen dess i fred efter sina egna seder och regler. Han visade oss också till olika platser för inköp av färskvaror.

Besöket i Ustupu gav oss en bra inblick i hur Gunas lever.

 

Vi ankrade utanför Ustupu, där vajade svastikaflaggan.

 

Byn är den största i hela Guna Yala.

 

Vi guidades runt byn av localon Corsario. Han kunde prata engelska efter att ha varit i armén. Corsario är inte så stor direkt, Gunas är ett kortväxt folk. Bara pygméer är mindre.

 

Dingefärd uppför närbelägna floden Sugandi.

 

Gunakvinnor har hämtat bananer på odlingarna längre upp i floden. Guna Yala är ett matriarkat. Det är kvinnorna som kontrollerar pengarna och när de gifter sig (bara Guna med Guna är tillåtet) flyttar mannen in till kvinnan.

 

En väg mellan husen i Ustupu.

 

Tobbe jämför plastskor med en blyg liten tjej.

 

En fiskebåt kom in med sin fångst och vi köpte en gulfenad tonfisk för ett par dollar.

 

Besök vid affären. Kvinnorna bär traditionella kläder. En blus med en separat kjol av vävt tygstycke och pärlor på underben och armar. Ibland har de näsring också. Blusen består av två tygstycken som sytts i flera lager tyger i olika färger där de tagit fram olika mönster. Tygstyckena säljer de, de kallas molas, och de är riktigt fint kvinnohantverk.

 

Vi träffade trevlige Andres som tog oss med på en rundvandring i byn. Vi kunde prata både spanska och lite engelska med varandra.

 

Vi fick hälsa på hemma hos Andres släktingar. De kör allmänt med plaststolar och plastbord i sina hyddor. Sen fick vi även hälsa på hans över nittio år gamla pappa. Jättekul!

 

Besök hos konstnären Alex. Fantastiskt fina målningar har han gjort.

 

Alex och tavlan vi köpte.

 

Andres vid ett monument i byn över hans farfar som var en av ledarna vid upproret mot Panama 1925.

 

Aridup och Snug Harbour

En morgon några dagar senare åkte ankaret upp och blev en lång dags färd mellan rev och öar till ön Aridup. Här köpte vi languster och fick en också mot att Gunamannen fick låna vårt cyklop. Vinden skulle vara nordlig men under natten blev vinden istället friskt västlig. Så det blev en skumpig natt med ankarvakt i sittbrunnen. Man vill inte dragga och fastna på korallreven.

Natten därpå blev riktigt lugn. Vi gick en kort bit till en skyddad vik rakt söderut nära fastlandet.

 

Många fina sandöar med kokospalmer. Gunas har kokosnötsodlingar på öarna och håller undan mangroven. De äger varje kokosnöt, de är som pengar för dem, därför är det förbjudet att ta en kokosnöt, även om den bara ligger på stranden.

 

Här kom några fiskare som vi köpte languster av.

 

Kanoterna är urholkade trädstammar och kallas ulus.

 

Green Island

Efter en skön dagssegling i lugn vind börjar vi komma in bland det riktigt turkosblåa vattnet. Ankringen i Green Island var både skyddad och fin, så här låg vi tre nätter. Köpte fisk av kanotpaddlande Gunas och dök på reven. En dag tuffade vi rakt söderut en timme till ön Azucar. Här kunde vi gå till kajen och fylla tankarna med dricksvatten. Det var fullt med ungdomar som visade oss till rätta. Vi betalade 10 dollar för att ligga vid kajen och 15 dollar för vattnet. Försökte också handla mat men det fanns inte så mycket.

 

Vid Green Island fick vi en väldigt fin ankring i turkost och klart vatten. Sjöstjärnorna gillade ena sidan av ön.

 

Vandring runt ön. Vi har läst om att det synts krokodiler här men vi såg ingen.

 

Här är det mera båtar. Den här jättesegelbåten lyste upp kvällen. Röd lampa i toppen av masten måste man ha när den är över en viss höjd.

 

Tobbe pustar efter en snorklingstur på revet.

 

Kokt languster. Oj vad gott!

 

Vi fyllde vattentankarna på ön Azucar strax intill fastlandet. Sen gick vi ut till Green Island och ankrade igen.

 

Molamaker Yessica från ön Isla Maquina kom till båten och sålde molas.

 

Vi hade ju köpt molas på Ustupu, men det blev ett par till. De ska bli kuddar när vi kommer hem.

 

Holandes Cays

Sju sjömil NNV om Green Island ligger Holandes Cays. Det är en sju sjömil lång samling av sandöar och skyddande rev i norra delen av Guna Yala. Det blev den trivsammaste ankringen. Här blev vi kvar en vecka, i både vind- och sjölä. Ön söder om oss bodde några Gunafamiljer som vi besökte. Köpte både fisk, languster, armband och vi fick bananer och cocosnötter av dem. Också en mysig ö att vandra runt, så det blev några varv. När vi kom dit var vi tio båtar. Några hade vi träffat tidigare i Santa Marta.

Sista två dagarna kom Harmonium med sina amerikanska vänner som de hämtat i Linton.

Så det blev sittningar med dem i både Harmonium och Moana. Kul o prata med jenkarna om hur de lever i USA.

 

Stilla morgon vid Holandes Cays. Det enda som hörs är havets vågor som bryter över revet.

 

Barnen hade skollov och lekte i kanoten.

 

När vi gick runt ön intill stötte vi på den här trevliga familjen som hälsade oss välkomna och vi fick bananer och kokosnötter av dem. Vi åkte tillbaka dagen därpå och köpte armband. Barnen går i skola på en ö närmare fastlandet, nu hade de lov.

 

Han hjälpte oss att knäcka fram kokosnöten, och hon tog fram macheten och såg till att hugga upp så vi kunde dricka mjölken och komma åt köttet. Hundarna var nyfikna.

 

Snorkling bland koraller och fiskar.

Lemmon Cays

Så tar vi oss ytterligare 14 M västerut till Lemmon Cays där svenska ungdomarna Hakuna Matata ligger. Säkraste vägen in är söderifrån i en ganska smal passage mellan reven och två öar. Djupet i passagen ska vara åtminstone 2,5 meter så det ska vi klara. Eva har lagt ut waypoints i plottern från Erics guidebok som vi går in på. Så märker vi på djupet att vi verkar vara alldeles för långt åt babord. Nåväl vi går långsamt och kommer in i lagunen där djupet är bättre och vi kan ankra. Efter jämförelse mellan latitud och longitud på datorns gps ser vi att det måste bero på att gpsen i plottern visar lite fel.

På kvällen blir det restaurangbesök och kalas med Hakuna Matata. De ska segla vidare i morgon mot kanalen och gå vidare ut i Pacific. Det är tråkigt att skiljas från vänner som vi hela tiden träffar.

De som har baren har också några små enkla hotellhus som är byggda på pålar över vattnet. För en person kostar det 800 kr per natt.

Här har vi bra internet tack vare ett sim-kort på movistar, men det tar slut lite för fort. Och vi försöker ladda på det, men lyckas inte så vi ror iland. Här träffar vi på en ung tjej som hjälper oss. Men det tar några timmar för henne också. Oj så glada vi blir när hon löser det. Så firar vi med en dricka i baren. Ja så gick den dagen också.

Folk brukar fråga oss vad vi gör hela dagarna. Men det finns alltid något och fixa och så tar ju allt längre tid också än hemma. Men visst har vi ett lugnare tempo.

Så kommer Harmonium de sista två dagarna vi är kvar på Lemmon.

 

Ankring vid Lemmon Cays är gratis, de som övernattar i de enkla husen får betala dyrt för havsutsikten. Hit kommer turister från fastlandet. Men ön är liten och väldigt skräpig.

 

Alltid är det nåt som ska fixas på båten och det är bra när man har lugn ankring och rätt grejor. Här lagar Tobbe från insidan och Andreas från utsidan badplattformens fäste.

 

Glada kanotseglare säljer fisk även här.

 

Eva köper armband och får hjälp av Gunakvinnan att knyta fast det på deras specialvis.

 

Linton Bay Marina 13/2

På torsdagen lämnar vi Lemmon och seglar de 49 M till Linton. Vinden är NO 10-14 knop och det är stora dyningar som kommer från den hårda vinden utanför Barranquilla i Colombia. Vi hade våra funderingar om de skulle vara besvärliga men de ger oss nog lite fart. Snittfarten blir 5,5 knop.

Går mellan några öar för att komma till marinan. Väl i marinan tar de mot oss och visar en plats. Om vi ligger här i 14 dagar kostar det ca 18 $ per dygn.

Här finns ett par enklare restauranger och båtbod med mekaniker och en frukt- och grönsaksbil kommer hit varje dag. Ska man handla annat får man ta bussen till supermarket i Sabanitas, och bussen går också till Colón.

Så börjar kylen krångla igen, tur att kommit till en marina. Och vi hittar också en meck som kommer på måndag med sitt instrument och kollar gas, kompressor och fläkten. Men så pillar jag på strömbrytaren och kylen kommer igång. Nåja mecken får komma ändå på måndag.

På tisdag till torsdag ska vi vara linhållare till Hakuna Matata när de går igenom Panamakanalen. Det blir kul! Sen fortsätter vi till Panama city och hälsar på ensamseglaren Christer Breman som vi tidigare träffat på Cap Verde och i Surinam. Därefter kanske vi reser runt på landbacken häromkring.

Det är grönt och lummigt här och väldigt fuktig luft så Moana har fått en extra vinägertvätt på insidan för att hålla sig fräsch.

 

Linton Bay Marina. Nu har vi lämnat Guna Yala och är på Panamas fastland och ligger vid brygga.

 

Till marinan kommer en pizzatruck på fredagarna. Vi festade på ett par smarriga pizzor. Det var längesen sist!

 

Den lilla byn Puerto Lindo ligger i närheten.

 

Colombia del 5🇨🇴

2020-01-21

Nu är det dags att lämna Colombia! De hårda vindarna som blåst senaste veckorna över Karibiska Sjön gjorde att vi blev kvar längre än tänkt.

Efter Santa Marta seglade vi till Puerto Velero där vi stannade några dagar. I Puerto Velero finns en marina där man kan ligga vid brygga, nån restaurang och sen inte så mycket mer. Men det var skönt att ankra och kunna bada från båten.

 

Utanför Barranquilla gick vi nog fem sjömil ut men vi kunde inte missa när vi kom till Magdalenaflodens utflöde. Man såg en skarp kant där det bruna flodvattnet möter havsvattnet.

 

Ny för säsongen är vår Garmin Inreach. Himla bra! Förutom att kunna kommunicera textmeddelanden utan internet går det att ta ner aktuellt väder, sätta på trackern så att våra ”livlinor” hemma ser var vi är, och kolla bland annat vilken maxhastighet vi haft under trippen. På seglingen mot Puerto Velero gick det snabbt ibland…

 

Solnedgång från ankringen i Puerto Velero. Båten på bilden navigerade nog lite fel bland reven..

 

Innan vi bestämde oss för Santa Marta funderade vi över att segla till Puerto Velero och lägga båten här när vi skulle resa i Colombia. Det finns ett par bryggor här och en liten marina. Men när vi såg hur öde det här stället är så är vi glada att ha valt Santa Marta istället!

 

Sen gick vi vidare söderut mot Isla Grande som ligger i ögruppen Isla de Rosario. Där fanns det bra gratis bojar att lägga till vid. Isla Grande var en trevlig ö, inga bilar bara dammiga stigar. Lokalbefolkningen var trevliga och vi kunde köpa både fisk och grönsaker. Det finns flera hostel på ön, och det kom turistbåtar från Cartagena dagligen. Här blev vi kvar en vecka, kollade vindar och våghöjder i Panama och konstaterade att det bara var att avvakta överfart. Vi vill ha lugn ankring i San Blas. När det blåser hårt i Karibiska havet landar vågorna till slut i Panama🇵🇦

 

En fin papegoja satt på ett hustak.

 

Vi gick runt Isla Grande på många dammiga stigar och hittade fram till ruinerna efter knarkkungen Paolo Escobars hus.

 

Det här var ett av Escobars många sommarställen. Stora hus och en förfallen trädgård där det nu bodde grisar. I huset bodde nu några localos som nogsamt talade om att det kostade pengar att få gå in och titta. Det gjorde vi inte.

 

Vi fick specialleveranser med fisk och frukt av denne glade man i sin kanot.

 

En enkel restaurang på Isla Grande visade sig servera jättegod mat. Som vanligt fick man välja på fisk eller kyckling med tillbehören ris och sallad.

 

En liten affär på Isla Grande.

Nästa stopp blev ön Tintipan, ca 25 distans söderut. Ön hör till ögruppen Islas San Bernardo. Här finns också bojar att lägga till vid, så man inte skadar korallerna. Här har vi varit en dryg vecka nu. Själva ön Tintipan är mest mangrove och inte så vandringsvänlig. Bredvid ligger en intressant ö vi besökt flera gånger, Santa Cruz de Islote. Den ö som är mest tätbefolkad i hela världen! Dessutom är den en artificiell ö, byggd av fiskare på ett grund. 

 

Frukostdax. Havregrynsgröt med katrinplommon och färsk mango, och nybakat bröd. Och mycket kaffe förstås. En skön stund på dagen.

 

När man ligger på ankare vill man gärna gå och röra sej när man är i land. Men Tintipan visade sig bestå mest av mangrove och var inte ett dugg promenadvänlig. På sydöstra delen ligger en resort, Quinta del Mar, som vi jollade in till. Den såg ut som en riktigt fin sida i en semesterbroschyr. Men de hade inga vandringsstigar tyvärr.

 

På resorten blev vi bjudna på melon och Krista fick wi-fi.

 

Förbudsskylt på resorten. Tänk att de behöver ha en sån skylt tänkte vi.

 

Vi har haft roliga häng tillsammans med Hakuna Matata och Harmonium. Här var det dominospel. Vi har lärt kanadensarna Plump och de har lärt oss CardGolf.

 

Den här lilla ön ligger väster om Tintipan. Den heter Santa Cruz de Islote och ska vara den mest tätbefolkade ön i världen. Ön är artificiell, byggd av fiskare på ett grund. Den bara måste ni googla på.

 

Santa Cruz de Islote var verkligen en fascinerande ö. Tänk att bo så här jämt! Och de var så glada och trevliga.

 

Kyrkan såg välunderhållen ut. Inuti var det spartanskt.

 

Ett par glada localos var nyfikna och ville gärna ha en pratstund med oss. De sa att Santa Cruz de Islote var deras lilla paradis där alla känner alla. Men det kändes trångt där mellan husen.

 

En fin segelkanot fångade Tobbe.

 

Det här är en pomelo, fantastiskt god jättestor citrusfrukt. Smakade som en söt grapefrukt och var utan kärnor.

Nu kastar vi loss och styr tillsammans med Harmonium och Hakuna Matata mot Obaldia i Panama.🇵🇦😍

Santa Marta 31 december 2019.

Efter julfirande och ytterligare bunkring av torrvaror är vi nu redo att segla vidare. Det har varit en väldigt bra vistelse här. Santa Marta är en livlig och trevlig liten stad och marinan har varit väldigt bra att ha att göra med. Men nu ska det bli skönt att komma ut på havet igen.

Vi och Harmonium avseglar tidigt i morgon bitti ner längs Colombias kust och gör några ankringsstopp på vägen mot Panama och San Blas. Vi klarerar ut från Colombia nu, men i vårt zarpe (nödvändigt papper vid ut- och inklarering som marinan fixar här) står att vi får göra stopp längs kusten. Sen seglar vi till Obaldia vid östra Panama och klarerar in där.

Från och med nu blir det nog lite si och så med internet och wi-fi, så det dröjer kanske med nästa längre uppdatering av bloggen.

Gott Nytt År!!

 

Julafton firades tillsammans med Andreas och Cecilia från Hakuna Matata och Krista och Phil från Harmonium. I Moanas sittbrunn tittade vi först på lite Kalle Anka på Youtube, sen åt vi traditionell svensk julmat, hemrullade köttbullar, skinka, sillkonserv och ansjovis (som vi hittat på affären) och till julnubben sjöng vi Hej tomtegubbar och Midnatt råder 🎅🏻🤶

 

I mellandagarna rustades det på marinan för en konsert med ett latinoband och överallt pyntades det med lampor, flaggor – och varför inte en ko i spegelmosaik! 🎉 🎉🎉🇨🇴

 

Utsikt över Santa Marta. Vi gick över bergen mot byn i viken bredvid, Taganga.

 

Taganga är en liten fiskeby som även är välbesökt av turister. Många colombianer turistar här vid havet.

 

Efter några svettiga timmar satte vi oss på ett litet ställe vid stranden och njöt av fräsch och nygjord lulojuice respektive limonada de Coco. De kan verkligen göra goda juicer här i Colombia.

 

Vi firade nyår igår den 30:e eftersom vi ska upp så tidigt i morgon bitti. Restaurangbesök och lite bubbel blev det med Hakuna Matata och Harmonium. Det är seglingen förbi udden med den stora Magdalenaflodens utlopp vid Barranquilla som kan vara lite speciell med vindar, strömmar och diverse junk som kommer i vattnet. Så det är bra att passera där tidigt på dan.

 

Ursprungsplanen var att segla till hamnstaden Cartagena men några dagar innan jul valde vi istället att ta lite semester från båten och tog bussen dit tillsammans med Krista och Phil. Bussresan skulle ta fyra timmar, men det tog närmare sex timmar innan vi blev avsläppta vid vårt hotell. Men tid har vi gott om 😉Bussresan mellan Santa Marta och Cartagena gick genom Colombias alla socialgrupper kändes det som. Vi åkte igenom allt ifrån turistiska småstäder, ren slum utanför storstaden Barranquilla, genom något bättre områden, fram till lyxigare strandhotell och skyskrapor.

Här kommer bilder från Cartagena.

På det här lilla hotellet, Casa Mary, i stadsdelen Getsemani i Cartagena bodde vi. Härifrån var det gångavstånd till gamla stan.

 

Ligan på den lilla balkongen utanför våra rum. Gatan nedanför var ganska livlig så öronpropparna kom till användning på natten.

 

Det var både grönska och rinnande vatten på väggarna i trapphuset.

 

På hotellets tak var det en grönskande terass. Här bland kolibrier och blommor fick vi frukosten serverad. 🌸🌼🌺

 

Färgglada hus och träbalkonger på vår gata. Många poliser där det är folk bidrar till att man känner sig trygg.

 

Det var nära till vattnet, och dit drogs vi förstås 😊

 

Här på Plaza Trinidad, ett par stenkast från vårt hotell, samlades mycket folk framåt kvällen. Många restauranger, barer, street food och diverse spontanuppträdanden.

 

Klocktornet är ingången till Cartagena gamla stadsdelar. Stan grundades år 1533 och heter egentligen Cartagena de Indias. Runt gamla stan finns en mur kvar från den tiden, nu var den pyntad av tusentals lampor.

 

Gränd i gamla stan. Stadiga murar håller väggarna på plats.

 

En kväll var vi på anrika Havana Club där ett salsaband spelade. Massor av folk var det, och många proffsiga salsadansare.

 

Interiören på Havana Club var verkligen CubaCubaCuba! Och det var världens drag och volym på orkestern och härlig stämning.

 

Det blev en morgonpromenad till Nautica Marina, en bit söderut, för att kolla in den hamnen.

 

Getsemani är ett populärt lite hippie-backpackerområde, och väldigt mysigt att strosa runt i.

 

Häftiga målningar på husen.

 

GABO, Gabriel Garzia Marquez, colombian och nobelpristagare i litteratur, hyllades här.

 

De stolta indianerna ser man ibland. De har en aura av värdighet omkring sig.

 

Domino är populärt att spela, men här är det en staty.

 

Kvinnor i vackra traditionella klänningar och fruktkorgar på huvudet ville gärna bli fotade av oss turister för en peng. Överhuvudtaget var det väldigt mycket gatuförsäljare i stan.

 

Vi gick på Museo de Naval i gamla stan och fick en rolig privatvisning av engelskspråkige guiden Miguel. Han berättade engagerat om stans historia, om spanjorer och engelsmän som slagits om stan, murar som byggts runt stan både ovanför och under vattnet, och fort på alla strategiska ställen. Nu fick vi svar på varför det bara är smala kanaler man kan gå in igenom för att komma in till stan, det är effektiva murar byggda under vattenytan för att hålla fienderna stången.

 

Från historiska båtar på museet fick vi även spela in en actionfylld ubåtsfilm och hålla i oss ordentligt när Armada Nacional körde snabbare båtar! 😄

 

Svenska flaggan vajar i Getsemani.

 

 

Santa Marta 15 december 2019

Vi är tillbaka i båten efter fem dagars intensivt turistande tillsammans med Krista och Phil. Vi har besökt Colombias näst största stad Medellin med 2,5 miljoner innevånare.

Läser man på Wikipedia om Medellin står det att ”stadens kärna präglas av skyskrapor, köpcentrum och nattliv. I utkanterna av staden ligger slumkvarter med folk som tvingats fly från väpnade konflikter i landet.” Stan är också berömd för att knarkkungen Paolo Escobar hade sin bas här på 70 och 80-talet.

Låter inte så kul kanske men vi hade ju hört mycket gott och att stan var värd ett besök.

Det visade sig stämma! Vi mötte positiva och stolta colombianer som absolut inte är trötta på turister utan välkomnar oss. Och vi upplevde ingen otrygghet när vi var ute och gick eller åkte Metro. Det är rent, snyggt och välordnat som vilken europeisk stad som helst.

Så här kommer det måånga bilder 😄

 

Vi flög inrikes med Vivaair till Medellin. Det tog bara ca 1,5 timme. Jag kunde njuta av utsikten över de snöklädda bergen Sierra Nevada de Santa Marta.

 

Vi hyrde en stor fin Airbnb-lägenhet i stadsdelen El Poblado. Utsikten över stan som klättrar upp på berget var häftig.

På kvällen såg vi stan glittra upp över bergen.

 

Stan var grönare än förväntat, klimatet är ”ständig vår”. Det betyder som svensk sommar med 20-25 grader på dagen och runt 17-19 på kvällen.

 

Tobbe och Krista hjälptes åt att navigera till tunnelbanan med hjälp av Maps.me-kartan. Funkade fint!

 

Medellin har även cable car, en linbana, som ingår i det ordinarie allmänna transportnätet. Allt känns väldigt modernt och väl underhållet, inget skrammel eller rassel. Här tog vi en tur upp till ett bostadsområde uppe i bergen.

 

Turen gick över plåttak och gröna kullar med höghus här och var.

 

Här serverades traditionell colombiansk mat. Vi lunchade på arepas och empanadas, majsbröd och en slags piroger. Och torta de carne, som var som friterad hamburgare.

 

De laddar för julen och pyntar massor.

 

Colombianska ungdomar spelar fotbollsmatch.

 

Vi tog en guidad tur i Comuna 13, en av sexton comunas i Medellin. Vår engelskspråkige guide Luis bodde i området och var en av många som lotsade turister här. Den här delen av Medellin ansågs för inte så länge sedan som en av de farligaste stadsdelarna i världen baserat på antalet mord. Här flödade knark- och vapentransporterna och inga vanliga vägar ledde mellan de ruckliga husen.

 

Här ser man bilder på området före upprustning (i svart-vitt) och efter. Man har anlagt ordentliga vägar, rustat hus och satt in flera rulltrappor för bättre framkomlighet. På vänstra bilden högst upp syns taken på rulltrapporna.

 

I Comuna 13 finns massor av muralmålningar, konstverk målade på murar och hus. Mural är inte graffiti utan konstverk som är tillåtna.

 

Varje målning har en djupare mening. Här är det en konstnär från Colombia och en från Venezuela som samarbetat. Den ska symbolisera svårigheten att lämna sitt hem som många av de som flytt från Venezuela har gjort.

 

Vilken konstutställning det var! I och med upprustningen och alla muralmålningar har det uppstått ett intresse att besöka området. Och när vi turister vågar oss hit skapas arbetstillfällen med restauranger och affärer.

 

Här är det en målning om slaveriets kedjor.

 

En M-bil 😋

 

Vi besökte ett par konstnärer i området också.

 

Den absoluta favoriten!! En chilensk konstnär har målat. Kvinnan på målningen symboliserar att vi alla är lika under huden. Nyckelhålet i hennes panna visar att vi behöver låsa upp våra sinnen. Nyckeln till låset bärs av tre fåglar i Colombias färger 🇨🇴. Fåglarna flyger fritt utanför buren, som kan öppnas och stängas som man vill (fönstret). Den här berörde!

 

En uppmaning till barnen.

 

Här visade vår guide stolt att husen formar ett hjärta. ❤️

 

Vi avslutade med Michelada, en öldrink. Man väljer fruktsmak, och den med passionsfrukt var supergod. Frukt, juice och öl blandas i ett iskallt glas med limesalt på kanten.

 

En kväll var vi i Parque Norte där det var ljusfest. Runt och i en liten sjö i parken var det otroligt många ljussatta figurer. Ankor, fiskar, ananaser, träd, grisar och lite mer julbetonat. En riktig folkfest.

 

Det var mycket folk som strövade runt.

 

Det var ett stort bolag, EPM, som var huvudsponsor. De håller på med el, vatten och gas i Medellin.

 

Det blev också en tur på ett närbeläget kaffeplantage. Far och son, båda hette Pablo, guidade runt oss bland kaffebuskarna. Här plockar de kaffebären nästan hela året. I Minca där vi också kollade in kaffeodling var det skördetid endast i november-december.

 

Bönorna är klara för rostning när skalet är borta.

 

Vi provsmakar kaffe från farmen. Det var väldigt gott, inte starkt men smakrikt.

 

Som avslutning besökte vi ett kaffelaboratorium där vi fick blindtesta riktigt fint kaffe, nr 1, bra kaffe, nr 2 och fulkaffe nr 3. Kaffe 1 och 2 exporterar colombianerna, och sen dricker de själva nr 3. Vi tyckte ju faktiskt att 1 och 2 var lite svagt och att nr 3 smakade mest kaffe, men smaklökarna är olika.

 

Många olika kaffebär finns det. Fast kaffebusken heter Arabica.

 

Lite kortspel i lägenheten på kvällen. Vi fick lära oss ett nytt roligt spel, Card Golf, av Phil och Krista.

 

Vi tog bussen ett par timmar öster om Medellin till den lilla stan Guatape och klippan Piedra El Penol.

 

Toppen på klippan är 2135 meter över havet, men själva klippan är bara ca 200 meter. Den är av granit och kvarts och man har byggt ett trappa med 740 steg upp till toppen längs den norra delen. Vi fick stanna några gånger för att hämta andan när vi gick upp.

 

Belöningen när vi kom upp till toppen var förstås en fantastisk utsikt. En jättestor insjö brer ut sig nedanför.

 

Trapporna nerför var byggda innanför trapporna som ledde mot toppen.

 

Vi promenerade från klippan nån timme till själva lilla stan Guatape.

 

Vi skulle kunnat ta en sån här liten tuc-tuc, men det var skönt att gå.

 

Guatape är berömt för att vara så färgglatt.

 

Torget mitt i stan.

 

Paraplytak skyddar mot solen.

 

Väl hemma i Santa Marta Marina igen kom ytterligare en svensk båt. Vi gick ut på en trevlig kväll hela svenskgänget från Bliss, Hakuna Matata, Major Tom och Moana. Fyra svenska båtar på samma ställe här i Colombia! Men i morgon är vi bara två kvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Santa Marta 7 december 2019 🇨🇴☀️

Oj vad tiden går, nu har vi varit här 2,5 vecka. Harmonium Cays med kanadensarna Phil och Krista har också kommit hit. Att få ordentlig klarhet i vad som gäller för incheckning, tillstånd för båten och hamnavgifter är inte lätt i sydamerikanska länder. Tillståndet gäller i 6 månader och kostade 1000 kr. Marinan är säker och allt funkar, dessutom är alla marineros väldigt snälla och hjälpsamma.

Marinan är lugn även om det blåser en del, vilket det gör ibland. Det finns gott om plats i marinan. Det går att ta upp båten på land några dagar för att utföra jobb. På land ligger en L 32, Rebeca, som ägs av en colombian. Tänk att Laurinkostrarna finns överallt.

Totalt sett är Santa Marta är en väldigt mysig plats. Det enda minuset är att det är lite för varmt, 30 grader eller mer dygnet runt.

På måndag flyger vi till Medellin och är där 5 dagar och veckan därpå blir det några dagars utflykt till Cartagena. Men mer om det senare.🇨🇴😎

 

Marina Santa Marta är den första marina vi varit i som praktiserar fingeravtrycksläsare istället för passerkort. Funkar ok till duscharna men inte vid marinagrindarna. Men där finns alltid en vakt som får öppna istället.

 

Längs strandpromenaden finns statyer som ska hedra ursprungsbefolkningen.

 

Den här bilden har jag tagit från nätet och den visar en man från ursprungsbefolkningen Wiwa Sierra Nevada indianerna. Vi har sett några av dem nere i Santa Marta, men de håller sig helst långt uppe i bergen. De har en klok grundtanke att om man tar något från jorden ska man lämna något tillbaka. Sierra Nevada de Santa Marta är ett bergsmassiv där högsta toppen är 5700 m över havet. Närheten mellan de höga bergstopparna och havet är unik, endast drygt fyra mil mellan kust och toppen. Indianerna tuggar enligt gammal tradition coka-blad från bergen, som de sedan blandar i munnen med malda snäckskal från havet. Snäckskalsmjölet har de i behållare som den han har i handen. Det tas upp i lämplig mängd med hjälp av pinnen. När det blandas i munnen ska det bli en uppiggande effekt och man ska orka gå länge. (Nej, vi har inte provat det 🙂

 

Vi tog bussen upp till närbelägna byn Minca där vi tillbringade några dagar med vandringar i bergen.

 

 

I bergen växer kaffebusken Arabica och skördetid av de röda kaffebären är november-december. Så det var plockare lite här och där.

 

Efter en brant och svettig vandring pustade vi ut på vår Bed&Breakfast några kilometer från Minca. En liten kaffefarm där vi hyrde ett rum. Hammockarna var sköna att vila i. Tobbe snarkade in direkt 😴

 

Så här ser kaffebären ut när de växer.

 

På kaffefarmen fick vi lära oss hanteringen från kaffebär till kaffetår av vår guide Saddam (från för övrigt var från Venezuela som så väldigt många andra som vi stött på)
Kaffebäret ska rensas från det röda höljet, och själva bönan ska torka. Här mortlar Tobbe och Saddam på gammalt vis för att få bort det torra skalet runt bönan innan den kan torkas igen och slutligen rostas. Och malas förstås. Vi pressar ju kaffe i båten, och fick lära oss att vattnet inte ska vara kokhett. Det ska svalna något innan man häller det på kaffet så smakar det bäst. Ja vilket hantverk! Och kaffet blev jättegott.

 

Det var en fantastisk vy över bergen, havet och Santa Martas glittrande ljus som vi kunde njuta av på kvällen. Dessutom svalt och skönt. Vi fick köra långbyxor och tröja på kvällen – skön kontrast till den 30-35-gradiga värmen nere i Santa Marta.

 

Utsikten från duschen var jag bara tvungen att dokumentera också…kolibrier och små papegojor i buskarna och träden utanför och många vackra fjärilar. Och ja, det är bara öppet, inga fönster behövs här.

 

Vill-ha-stolar på verandan vid vårt B&B. Colombianerna gillar verkligen färg!

 

Julstjärnorna blommade i bergen.

 

Den här har jag inte sett förut. Kotte eller blomma?

 

Längs vägarna körde motorcykeltaxi för de som inte ville gå. Ett poppis ställe var ett vattenfall, Pozo Azul. Där sålde de grillad banan med ost och marmeladbitar. Låter konstigt men var faktiskt gott. Kostade några tusen pesos, motsvarande inte ens en tia i svenska.

 

Rätt som det var kom den här killen bärande på tio meter bambu.

 

Bambusnåren är enorma.

 

Vi gick från Minca upp till Casa Elemento, ett annat ställe med härlig utsikt, ett hostel och en restaurang och bar. Grejen där är att de har ett par stora nät man kan ligga och gunga i medan man njuter av utsikten. Ett coolt ställe att besöka för framför allt unga backpackers. Vi höjde medelåldern ordentligt kan man säja…

 

Tillbaka i Santa Marta. Här klipper sig Tobbe för 7000 pesos, det är bara ca 20 sek. Billigast hittills. Betalar med kort gör vi bara på större supermarket, annars är det kontanter som gäller här, colombianska pesos.

 

Överallt säljs juicer, kaffe, majsbröd, dricka och allt möjligt hantverk. Här har de tagit tillvara plastkorkar i colombiafärger att pryda sina korgar med.

 

Alla dagar är det ungefär samma väder, sol sol sol, kanske lite moln, varmt, 30-35 grader. Och lite vind, ibland helt vindstilla (då kommer moskiterna) och ibland väldigt blåsigt. Men plötsligt hände det faktiskt att vi fick en stunds regn. Det var skönt. Men gatorna i stan blev till små floder.

 

Frukt och grönt köper man med fördel från försäljare som går runt med vagnar i stan. Colombia odlar det mesta, bananer, avokado, lime, mango, tomater, ananas mm. Och lulo, en exotisk frukt från Colombias högland som de pressar till en fantastiskt god juice. Colombianerna gillar juice.

 

En inhemsk rätt som säljs överallt är arepas. Arepas är majsbröd som man äter på flera olika vis, bara tunna som steks till frukost, eller som här lite tjockare med ost eller fyllning av kyckling.

 

Tragiskt nog finns även det här till försäljning. Färgglada korgar och väskor, hantverk gjorda av sedlar från Venezuela! Även hela sedelbuntar säljs. Venezuelas valuta verkar inte vara värd något längre. Det är många människor som flyttat från Venezuela för att få någon slags försörjning här i grannlandet Colombia.

 

Santa Marta är en väldigt levande liten stad med ett myllrande folkliv på vissa gator och lugnare på andra. Alla bilar, motorcyklar och bussar tutar, man får verkligen se sig för och kuta över gatorna ibland. Häftiga målningar på många hus. Och väldigt vänliga och hjälpsamma invånare som gärna hälsar glatt Buenos dias även på oss gringos. Men det är få som kan någon engelska. Det är stapplande spanska och teckenspråk som gäller för oss.

 

En lugn gata på morgonpromenaden. Gatorna har inga traditionella namn, utan de som går från havet och upp i stan heter Calle 24, Calle 23, Calle 22 osv. De korsande gatorna som går parallellt med havet heter Carrera 1, Carrera 2, Carrera 3 osv.

 

Utsikt från sittbrunnen. Från nocken på bryggan går ett par båtar ut dagligen med turister. Många colombianer reser hit på sin ledighet.

 

Vattnet här på marinan är drickbart säjer en del, men andra säjer att det inte är det. Kokar man det ska det i alla fall funka till matlagning. Så vi bunkrar köpevatten för rent dricksvatten. Billigast köper man det i plastpåsar om 6 liter. Så vid varje morgonpromenad blir det ett par påsar eller vattendunkar. Det kommer att behövas senare till San Blas. Vi har ju ingen watermaker men stora vattentankar.

 

 

Dags att segla igen!

Vi kastade loss från Spanish Water i Curaçao och fick en skön segling för genuan norrut och släppte i ankaret vid öns nordvästra del, Santa Cruz. Hit kom också kanadensarna med Harmonium och amerikanska Kiana.

Tidigt på morgonen därpå skulle vi och Harmonium segla till Aruba. Men Harmoniums motor startade inte. Så vi blev kvar en dag till och försökte få igång motorn. Det visade sig förmodligen att det läckte ut kylarvatten.

Dagen därpå, 14 november, kastade vi loss för att segla till Aruba. Harmonium gick tillbaka till Curaçao marina.

Vi fick en soft segling hela vägen. Framme vid Barcadera tråcklade vi oss in till inklareringskajen där vi besökte immigration och customs. Dessutom kom ett par killar från customs till båten på hembesök och öppnade skåp och kikade runt. Vi blev tillslut godkända och hann göra loss och gå en bit norrut för att släppa ankaret i en fin bukt innan mörkret. Hit kom också svenskbåten Cibidarra och dagen efter Kiana.

Wifit från strandrestaurangen räckte till båten.

Aruba är en ö med mycket stränder och turister främst från USA.

Vi strövade i staden Oranjestad och provade på casino.

Vindarna såg fortfarande bra ut för segling till Colombia så den 20 november drog vi upp ankaret för att segla de 290 M till Santa Marta. Vindutsikterna var O -NO 5-14 knop.

Vi hade nu bestämt oss för att gå till Santa Marta, roligare att ligga i en stad. Puerto Velero som vi också fått tips om är bara en marina med långt till närmaste stad. Tydligen ska inklareringen vara billigare i Santa Marta.

Första natten på seglingen dör vinden och jag ska starta motorn men det säger bara ”rrrrrrrrr”. Ojdå! Har startmotorn pajat? För tre segel kämpar Eva för att hålla fart på båten medan Tobbe gör en första felsökning. Vi skvalpar fram i ca 2 knop.

När det ljusnar börjar vi leta efter felet på allvar. Startbatteriet visar 12,9 volt och borde ju vara ok. Men när vi kopplar bort det och ansluter ett av förbrukningsbatterierna istället startar motorn. För lite ampere i startbatteriet. Ok, det är från 2007…

Glada puttrar vi nån timme men så kommer det frisk vind och motorn behövs inte längre. Vi dansar undan i en snabb slör för fulla ställ. På natten rullar vi in lite av genuan och focken och får en lugnare gång.

Tredje dagen ser vi Colombias🇨🇴höga berg och seglar efter kusten och förtöjer i marinan innan mörkret.

Vi får ett vänligt bemötande och skepparen får till och med en kall colombiansk öl av glada marineros.

Det visar sig sen att det inte är så dyrt ändå. 23 USD per dygn vid marinan om vi stannar minst tre veckor, och totalt 110 USD för inklarering och cruisingpermit för båten att segla i Colombia. 

Och landet och folket känns riktigt mysigt. Och billigt är det. Santa Marta är en riktigt fin stad. Så här blir vi kvar några veckor och kommer göra olika utflykter i landet.

Nu ligger vi bredvid svenskarna Najden Major Tom och Oystern Bliss.

 

Sista natten vid Spanish Water gick vi till flytbryggan precis i inloppet. Där blev det bad och ett besök på den lyxiga resorten.

 

Moana under ytan. Vattenrodret till vindrodret är på plats.

 

I gryningen skulle vi ju segla iväg från ankringsviken på Curaçao mot Aruba tillsammans med Harmonium, men deras motor startade inte. Vi förtöjde intill och Tobbe och Phil mekade länge och väl innan de fick ge upp. Vi fick segla själva morgonen därpå, och Harmonium fick segla tillbaka till motormecken på Curaçao Marina.

 

Aruba i sikte. Dags att hissa en ny gästflagga 🇦🇼

 

Men vadå Aruba? Det här såg ju inte så fint ut. Var är stränderna och palmerna? Här ankrade vi inte.

 

Det blev en fin ankring utanför den här stranden.

 

Galleria i Oranjestad, huvudstaden på Aruba.

 

Det var många leguaner där. Och casinon.

 

Det blev ett intressant studiebesök på ett av de många casinona🤪 Vi blev medlem (gratis) och fick ett kort laddat med 10 USD (gratis) att spela för. Det var väldigt krångligt att förstå hur man skulle göra, inga enarmade banditer här inte. Men vi lyckades få till det till slut och kunde inkassera den fantastiska vinstsumman på – 25 cent!! Nä spela på casino, det är inget för oss 😊

 

Vi hittade ett spännande snabbmatshak, Isla Pop. Maträtterna hade namn efter filmer, skådisar artister och popgrupper. De hade mat som hette ABBA och Roxette bland annat. Vi åt en slags kyckling- och köttfärsröra som låg på stekbananer istället för hamburgerbröd. Väldigt gott. Och mycket!

 

Inflygningen till landningsbanan var precis vid ankringen.

 

Det här får man passa sej för, vassa sjöborrar som gömmer sej på botten.

 

En parad gick genom stan. Alla var målade kolsvarta och delade ut godis till barnen.

 

Vi tog en buss längre norrut, till Eagle Beach. Turkosblått hav och vita stränder 🌴☀️🏝🏖

 

Pelikan-konferens.

 

Aruba är välbesökt av kryssningsfartyg.

 

Utanför norra Colombia fick vi besök av en flock stora gråspräckliga delfiner som simmade ikapp med Moana en lång stund 👍😄

 

Skön segling i medvind med tre segel hissade.

 

Så angör vi Santa Marta, Colombia, efter 2,5 dygn.

 

En första stadsrunda i Santa Marta gav positiva vibbar.

 

Det känns att vi är i Sydamerika nu.