Onsdag 11 April 14:00 lokal tid: 9 April var vi ute ur Surinam river och satte kurs mot Tobago, 442 Mn.

Nu skön slör för fock och 2 rev i storen, O 6-8 m/s. Men i böjran skumpig bidevind. Nu 104 Mn kvar. Snittfarten har varit 7,8 kt. Bra medström. Lite djurliv, bara sett 20 fåglar och flygfisk.

Här kommer bilder från Surinam. Texten uppdaterar vi senare. Nu lämnar vi Surinam och seglar mot Tobago.

Vi gick från Saint Laurent i Franska Guyana tillsammans med våra franska vänner i s/y Calystene. Vi ankrade en natt i en biflod till Maronifloden, och gick sen den sista biten ut till Atlanten med tidvattnet i gryningen. Calystene styrde mot Trinidad och vi till Surinam.

 

I marinan i Domburg ankrade vi, och i restaurangen hängde vi upp vår gamla Oceanseglarklubbsflagga.

 

Liksom i Brasilien och Franska Guyana är bostadsstandarden varierande.

 

 

Små moskéer är en vanlig syn.

 

Röda och gula flaggor står utanför flera hus. Då bor det indier där. Flaggorna står för kraft och olika gudar. Surinameserna verkar bo ganska mixat, och de har koll på, och respekterar varandras olika religiösa högtider och seder.

 

En typisk meny på en liten lokal restaurang i Surinam. En surinam-dollar motsvarar ungefär 1,10 SEK. Så man får en måltid runt tjugan. Favoriter? Kycklingspett (kip sate) med ganska stark jordnötssås och vårrullar fyllda med grönsaker. Mums! Turistställena var dyrare.

 

I Domburg låg flera holländska segelbåtar. De var ett roligt gäng.

 

Vi träffade Christer i s/y Hathor igen i Domburg. Senast sågs vi på Cap Verde. Han hade förtöjt i en liten fiskehamn ett tag när han kommit till Surinam. Och här blev han kompis med ett gäng roliga fiskargubbar som vi sen åkte och hälsade på tillsammans.

 

Det är ganska stora avstånd här, så vi hyrde en bil för att kunna ta oss runt. Det var billigt, ca 100 SEK per dag. Och bensinen var halva priset mot hemma. Kruxet var att det är vänstertrafik, och att ratten på bilen satt på passagerarsidan (!?😉) Vi lärde oss raskt det holländska ordet Drempel. Det var många drempels, dvs asfaltsgupp, på de mindre vägarna. Och en del var ganska höga, och vår bil hade inte världens bästa stötdämpare precis.. Men underredet höll 😬

 

Soporna slängs i gallerkorgar som står på pinnar. På behörigt avstånd från alla vildhundar som strosar runt.

 

En trottoar i Paramaribo, surinameserna har sina rötter från flera ställen i världen. Surinams tillgångar är guld, aluminium, ris och tidigare sockerrör. Under slavtiden tog man hit slavar från Afrika, men när slaveriet avskaffades vid 1870-talet tog man hit gästarbetare istället. Här finns folk från Indien, Java, Indonesien, Kina och Holland. Landet var holländsk koloni från 1600-talet fram till 1975 när det blev självständigt.

 

I alla supermarket behöver man inte packa sina kassar själv. Lyxigt!

 

En sengångare tog sig i sakta mak över vägen. Och han såg så glad ut 😊

 

 

Annie, Daniel, Eije (1,5 år nu) och Daniel kom och besökte oss över påsklovet. Då flyttade vi oss från ankring i Domburg till brygga i Waterland marina 5 sjömil längre upp i Suriname-floden.

 

Morgon vid Waterland. Promenaden innan frukost är en skön stund.

 

I Waterland lånade vi kanoter och utforskade floden. Runt Waterland finns förutom en massa fåglar även sengångare och apor. På kvällarna kunde vi höra vrålapornas lockrop, det lät som de var på andra sidan bryggan!

 

Eije fick hälsa på sköldpaddan.

 

Vädret är varmt, runt 30 grader och sol/molnigt för det mesta. Det ska vara ”dry season” nu, men det har kommit en del tropiska skyfall. I Paramaribo blev det översvämmat efter en dags regnande.

 

Vi fick tillfälle att besöka ett indiskt tempel.

 

I Paramaribo, Surinams huvudstad, ligger moskén och synagogan grannar.

 

Daniel och Eije kör trampbil i Waterland.

 

 

Seglingen från Iles du Salut till Saint Laurent tog ett dygn. Vi förtöjde vid boj i floden Maroni, och ett tiotal andra segelbåtar ligger här. Stan är liten och charmig. Här träffade vi franska seglarna Marc och Sylvi som vi träffat tidigare i Jacare.

Göran, som varit med sen Jacare, tog en pirog över till Surinam och sen flyg därifrån. Nu har vi legat här i två veckor, och i morgon 16/3 går vi in i en biflod som ligger nära Maroniflodens mynning, på Franska Guyanasidan. Då blir det bara djungel runt oss.

På lördag seglar vi till Surinam och går in i Paramaribo river. Det blir ca ett dygns segling.

Floden Maroni ligger på gränsen mellan Franska Guyana och Surinam. Vi skulle upp till Saint Laurent som ligger ca 20 sjömil upp. Utanför Maronifloden är det sandbotten och grunt på sina ställen. Vi hade missat en uppdatering av Navionics sjökort, så det blev förvirrat med bojar som inte stod på rätt ställen. Dessutom var det lågvatten, planerat eftersom vi ville ha strömmen med oss när vi skulle in i floden. Men vi var nog lite för tidiga så vi fastnade i sanden. Nåväl, vattnet steg, (pulsen också) och vi kom loss. Vi ringde upp Davide på marinan i Saint Laurent, han sa att vi skulle hålla oss nära ”the jungle” på Franska Guyana-sidan. Sen gick det bra.

 

Utanför Saint Laurent i Maroni river gick det här fartyget på grund nån gång på 20-talet. Här har australiensaren/italienaren Davide byggt upp marinan som består av bojar i floden.

 

De typiska långsmala båtarna, piroger, trafikerar Maronifloden.

 

Davide, hamnkaptenen, är hjälpsam och trevlig. Han skjutsade till inklarering hos immigrationen och gav oss en rundtur i Saint Laurent. Det lilla hamnkontoret har också hand om tullklareringen. Här hämtar vi vatten, lämnar in tvätt och tar en fika och träffar andra seglare. Tyvärr finns det inga duschar, så det är tur att vi har en dusch i sittbrunnen. Davide planerar för en större marina med pontoner. Han har även arrangerat en seglingstävling mellan Tobago-Guyana-Surinam-Franska Guyana.

 

Vi åkte på en heldagsutflykt i pirog upp längs Maroni river. Vi besökte några byar där bland annat amerindians, ursprungsbefolkning, bor.

 

Maniok, en rot, mals till fint gult mjöl och sen bakar de bröd av det på en stekhäll på elden. Det smakade rätt gott.

 

Dom bygger pirogerna av en trädstam i ett träslag som liknar teak. Det står emot fukt och ruttnar inte. Trädstammen urholkas, och sen bränner de den. När den är tillräckligt het bänds den isär för att bli bredare. När den är klar bygger de på den med plank av samma material som bordläggning.

 

Det blev forsränning också – bara att hålla i sig! Vår pirog-chaffis fick en spontan applåd sen 😀

 

Barnen var nyfikna och ville gärna bli fotade.

 

Lunchpaus med väldigt god Guyana-mat. Det var köttgryta med kanel, bönröra och en speciell fiskrätt, jamais-goute ”never-tasted”. Fransoserna Shu-In och Laurent från S/Y Galatee översatte all franska till engelska åt oss under dagen 👍Och den första av dagens regnskurar passade på när vi satt under tak (den andra kom när vi åkte hemåt)

 

Vi åkte in i en liten biflod till Maroni river. Jättehäftigt att glida in i djungeln! Här hade de sett en anakonda tidigare, men den visade sig inte för oss.

 

I Saint Laurent är det gamla fängelset, ”Transportation Camp”, kvar som museum där man kan gå guidade turer. I den här cellen har Papillon faktiskt suttit.

 

Båtar är så klart främsta transportmedlet för dem som bor utefter floden. Istället för skolbuss är det skolpirogen som skjutsar barn varje dag.

25-28 februari 2018 ankrade vi vid ögruppen Iles du Salut efter 9,5 dygns segling från Jacare, Brasilien.

Öarna hör till Franska Guyana som i sin tur hör till Frankrike. Så här gällde euro som valuta igen, och den franska gästflaggan. Vi hade fått rådet av andra seglare att ankra i den södra viken vid ön Ile Royal. Och att inte försöka segla emellan öarna eftersom tidvattnet är väldigt starkt där.

Till Ile Royal går det turbåtar från fastlandet, så på förmiddagarna kom det en del besökare. Ön har en restaurang och lite hotellverksamhet, men annars är det lugnt. Det går fina promenadvägar runt ön, och naturen är ibland djungelliknande.

På de här öarna byggdes fängelser och fångar skeppades från Frankrike till Franska Guyana från mitten av 1800-talet fram till 30-talet. Inte förrän 1953 la man ner verksamheten. Tusentals sattes i fängelse och arbetsläger i djungeln vid Saint Laurent på fastlandet, och flera tusen sattes på de här öarna.

Vi besökte inte de två andra öarna. Till Ile Saint-Joseph, där det också finns fängelseruiner, hade man kunnat ta dingen om vår utombordare fungerat. Men den funkade inte just då.

Härifrån seglade vi sen mot Franska Guyanas fastland och gick till Saint Laurent i Maroni river. Mer om det i nästa inlägg.

Iles du Salut är en ögrupp på tre öar, Ile du Diable (Djävulsön), Ile Royal (där vi ankrade) och Ile Saint-Joseph. De ligger åtta distans utanför kusten och hör till Franska Guyana.

 

Mörkret föll snabbt efter att vi ankrat, så vi hann inte få i jollen förrän dagen därpå. Så vi tog lite kvällsmat med filmtajm och Papillon med Steve McQueen och Dustin Hoffman. Nu ska ju filmen vara inspelad en hel del på Jamaica, och den kanske inte är riktigt sann i alla scener, men det kändes speciellt att faktiskt vara framme vid Djävulsöarna.

 

Vi hade en lugn och skön ankringsplats. Och det var tur, för utombordaren till jollen började krångla. Så vi fick ro i land i stället.

 

Väl i land gick vi på gungiga ben upp mot öns enda restaurang. Ett par franska seglare vi mött i Jacare hade mailat till oss om de här öarna, och enligt dem var maten väldigt god där. Speciellt efter 10 dygn på havet 😊

 

Utsikten från restaurangen var över Djävulsön. Och maten var trerätters, franska köket i toppklass. Vi bara njöt.

 

Det kom nyfikna apor och sprang runt oss. Och den här spanade in det lilla sockerpaketet som låg bredvid kaffekoppen och snodde det blixtsnabbt!

 

Vackra påfåglar höll sig runt restaurangområdet. De ville gärna ha en brödbit.

 

Här och där gick stora marsvinsliknande djur omkring och betade. De visade sig faktiskt vara släkt med marsvin, de heter kapiay, eller vattensvin på svenska, och ska vara världens största gnagare.

 

Ile Royal är en väldigt grön ö.

 

En del fängelseceller var i ruiner.

 

Det som förmodligen varit vakternas och fängelsechefernas bostäder låg som i ett eget kvarter.

 

Cellinspektion. Såg inte så mysigt ut.

 

Den här celldörren såg ut som i Papillon-filmen.

 

En stor hårig spindel knallade bland löven.

 

Djävulsön. I filmen satt Papillon ett tag på just Djävulsön, men i verkligheten ska han ha suttit på Ile Royal.

 

Tobbe och Göran på vår internetbänk. Här funkade telefonerna bäst. Utsikten är över sundet mot Ile Saint-Joseph där det också satt tusentals fångar. Mellan öarna ska man inte segla eftersom tidvattnet är starkt där.

 

Aporna hoppade runt i träden och var nyfikna på oss.

 

😊🇸🇪⛵🌴☀🌺

 

 

 

 

 

 

Seglingen från Jacare, Brasilien, till Iles du Salut, Franska Guyana, blev totalt 1379 distans och tog 9,5 dygn, 16/2 – 25/2 2018.

Seglingen gick snabbt tack vare medströmmen på 1-3 knop. Men vi hade inte räknat med att vi skulle få längre perioder av svag vind. Vi körde motor 33 timmar. Antingen seglade vi med genuan eller focken och vindarna bjöd på halvvind eller slör. Enligt strömkartorna fanns det risk för motström utanför Sao Luis och Belem om man inte gick ca 300 M från land. Så vi gick i en båge österut och utanför Sao Luis var vi 280 M från land. Strax norr om ekvatorn fick vi perioder med piskande regn men ingen åska.

Den här seglingssträckan var hittills vår längsta, regnigaste och mest sjösjuka sträcka. Och satellittelefonen gick det plötsligt inte att skicka meddelanden från. (Det är fixat nu, visade sig vara en inställning som råkade blivit ändrat)

Men – man behöver stå ut med regnet för att få se regnbågen 😏, och ankringen vid Iles du Salut var toppenfin. Ön Ile Royal var fin och intressant. Mer bilder från den kommer senare.

Från Jacare kastade vi loss vid sju på morgonen. Göran styrde Moana ut på Rio Paraibo och Atlanten med kurs mot ögruppen Iles du Salut utanför Franska Guyana. 1379 distans.

 

Kaptenskan blev faktiskt sjösjuk mer eller mindre första 4-5 dygnen. Lätt illamående varvades med ett par sämre dagar. Kapten var också kvalmig första dagen. Det var Göran som klarade sej bäst då. Det var gammal sjö som spökade, inga riktiga dyningar.

 

Ekvatorn precis passerad! Andra gången för Moana. Och vi är åter på norra halvklotet.

 

Vi skålade med Neptun som fick en honungsrom vid ekvatorpassagen.

 

Sömmarna i fallhornet på vår gamla genua från 1989 (bra kvalitet ändå som hållit så länge!) gav upp och seglet ramlade ner på däck. Fallet var kvar i masttoppen, så det blev till att hissa upp Tobbe i masten för att få ner det. Ner med gamla seglet i förpiken och upp med den nya genuan som vi hade med oss. Vi hann alltihop på två timmar innan mörkret föll!

 

ZZZzZzzZzZzZzZzZzZzZzZzZz man sover skönt när det gungar 😴💤

 

De sista två seglingsdagarna var väldigt behagliga.

 

Iles du Salut, Djävulsöarna, i sikte efter 9,5 dygns segling och 1379 distans. Ile Royal i mitten ska vi ankra vid.

 

Ankaret på plats och franska gästflaggan hissas. Franska Guyana hör till Frankrike. Inte som koloni utan som en del av landet. Plötsligt är vi i Europa fast vi är i Sydamerika.

 

 

Här kommer en sammanfattning med bilder om vårt besök i Brasilien. Just nu är vi i Saint Laurent du Maroni, Franska Guyana. Här är internet bättre och vi jobbar med att uppdatera bloggen.

12 januari 2018 kommer vi fram till Jacare, Brasilien, från Fernando do Noronha. Marinan är två pontoner som sticker ut från land. En man kommer ut på bryggan och viftar in oss till bryggnocken. De är två som tar emot oss och hjälper till och förtöjer båten med rejäla tampar. Det är bra för det har blivit ganska strömt nu. Den kan bli upp till 6 knop ström. Platsen är tillfällig.
Vi går till marinkontoret där det också finns bar med restaurang och dusch. Det är fransmän som driver marinan och det är mest franska båtar här. Kostnaden är 1700 real per månad, ca 4500 SEK.
De förklarar för oss att vi kan förtöja vid vår plats kl 14 för då är tidvattnet lugnt. Då kommer de också och hjälper oss. En av dem är på bryggan och den andra i en liten båt med aktersnurra. Han tar två akterlinor från oss och förtöjer linorna i marinans linor som finns i vattnet. Allt sker verkligen på ett vänligt och bra sätt!

I Brasilien valde vi att stanna med båten i marina Jacare Yacht-Village, i floden Rio Paraibo mellan Cabedelo och Joao Pessoa. Enligt vad vi läst och lyssnat oss till skulle det vara en säker marina. Och det verkade stämma. Det är inga låsta grindar, men det är ett mindre område där alla verkar känna alla, och de har en vakt på nätterna. Vi stannade vid pontonbrygga, men man kan även ankra och mot en mindre summa få tillgång till duschar, toa och vatten. Ägarna är trevliga och hjälpsamma, och en av ägarna, Nicolas, är fransman men talar utmärkt engelska också förutom portugisiska.

Dagen efter oss kommer Daniel som vi träffade på Sal i Cap Verde. Han är född i Schweiz men vuxit upp i Brasilien. Tillsammans med honom åker vi till customs och polis federal och vi får bra hjälp av honom. Det är få som pratar engelska här. Allt går enkelt och utan kostnad. Framöver får vi mer vägledning av Daniel.
Som svensk får du tre månaders uppehållstillstånd i Brasilien. Men du kan lämna båten i Brasilien efter tre månader och sen åka tillbaka och då får du tre nya månader.

Här ligger ca 30 båtar, mest fransmän. En seglare från Madeira kommer direkt och berättar för oss om platsen. Alldeles vid stranden är det ett tält och dit kommer några damer på kvällarna och grillar mat och säljer även dryck. Billigt och spartanskt. Där är vi ibland och ljuger med de andra seglarna.
Byn är liten med enkla stenhus i olika färger.
Sen 20 år har en herre varje kväll vid solnedgången glidit fram på floden i en roddbåt och spelat saxofon. Det har gjort att det kommit mycket folk hit och i närheten av marinan är det en marknadsplats med försäljning och smårestauranger.

Marinan är en trivsam samlingsplats, där det också finns wi-fi.
Brasilien har ett rykte att det finns risk för att man kan bli rånad och att man av det skälet inte ska ankra var som helst. Men här träffar vi många seglare som kan kuststräckan och vi får tips om tämligen säkra hamnar och ankringsplatser efter Brasiliens kust. Och även bra marinor/ankringsplatser i länderna Franska Guiana, Surinam och Brittiska Guyana.
De finaste områdena för segling i Brasilien ska vara i bukten vid Salvador, Rio de Janeiro och söder om Rio utanför Sao Paulo.

Vi låg kvar här ca 5 veckor till mitten av februari. Det är många som lämnar sin båt här under längre tid. Marinan kan också dra upp båtarna på land.
Under några dagar besökte vi Rio de Janeiro med flyg. Med buss åkte vi sydväst till nationalparken Chapada och vandrade några dagar. På tillbakaresan besökte vi också Salvador och den vackra staden Olinda som ligger vid Recife.

 

När vi seglar norrut efter kusten planerar vi stopp vid:

– Iles Du Salut, Djävulsön där Papillon satt fängslad.
– Saint Laurent i Franska Guyana vid floden Maroni som ligger mellan Franska Guyana och Surinam.
– Paramaribo i Surinam vid marinan Waterland som ligger i Surinam River.
– Tobago i södra Karibien.
Vi känner till flera tämligen säkra hamnar om vi vill besöka fler platser efter kusten norrut.

Det är inte världens enklaste att klarera in och ut ur Brasilien. Man får ha tålamod och behöver kunna språket eller ha med någon som hjälper till. Men det var god stämning hos Police Federal när vi skulle klarera in. Vi fick tom kaffe när vi väntade. Här hjälper vår taxichaffis (i randigt) ett belgiskt par att förklara för polisen. Vi fick hjälp av vår portugisiske vän Daniel vid inklareringen, och vid utklareringen hyrde vi hjälp av Nicolas i marinan. Det är tre olika ställen man ska till, och de ligger inte direkt bredvid varandra.

 

De här fantastiska träden finns lite överrallt, Flamboyant. Både vackra och skapar skön skugga.

 

Det här vägbygget kämpade de med i trettifemgradig värme.

 

Gatuhundar sprang lite här och där. Den här har hittat en egen binge.

 

Här växer en (1!) cashewnöt under varje rosa/gul frukt.

 

Inte konstigt att cashewnötter är dyra att köpa. Ett frö under varje frukt (som kallas falsk frukt, tror inte den är ätbar) Fröet innehåller en (1) cashewnöt som ligger i en frätande olja som behöver avlägsnas genom rostning. Ätes med andakt.

 

Vid lågvatten kryllade det av vinkarkrabbor i den leriga flodkanten. Hannarna har en jätteklo som de vinkar ihärdigt med för att locka krabbdamerna. Går man för nära blir de skraja och rusar ner i sitt lilla lerhål. Och nej – vi badade inte i flodvattnet 😬

 

Båthus till salu.

 

Vår dagliga morgonpromenad gick igenom marknadsplatsen, öde så dags, bara vi och kattor.

 

Jacare betyder krokodil.

 

Morgonsyssla i skuggan vid flodbanken.

 

Fransoserna Benedict och Nicolas på s/y Chaput träffade vi i Jacare. Och världen är ju liten – det visade sig att de seglat en längre tid med svenska båten Randivåg i Patagonien, vars skeppare Tobbe träffade i Karibien 1984.

 

 

Generalpunktering! Men cykelreparatören och hans hjälpmekaniker fixade ny slang och däck för en dryg hundring.

 

Trevlige fransmannen Robert, som seglar själv i sin lilla katamaran Vesna.

 

Svetsarkillen Julio har arbetsplatsen under ett träd vid marinan. 👍

 

Mindre lyckad båtuppdragning på marinan. Ensamseglaren Pauls båt fick stagas upp där den fastnat och han fick göra bottenmålningen där. Uppdragningsrampen var inte ordentligt förstärkt, men de verkade ta tag i det efter den här incidenten.

 

Rio de Janeiro 👍Hit åkte vi med flyg. Nedanför sockertoppen bodde vi på ett litet hotell några dagar i stadsdelen Urca som låg vackert vid vattnet.

 

Härlig utsikt vid frukosten.

 

Kristusstatyn måste man ju besöka.

 

Sjömärket verkade inspirerat av kristusstatyn ⛵

Vi besökte en ny katedral i Rio. Den såg lite märklig ut från utsidan…

…men från insidan var den desto häftigare.

 

Escadaria selaron, en ganska ny turistattraktion i Rio. En konstnär började på 90-talet att renovera trapporna utanför sitt hus. Han tyckte de såg så trista ut så han började piffa till dom. Det fortsatte med att folk från hela världen började skicka honom kakelplattor till trapporna.

 

Vi hittade några svenska kakelplattor också 🇸🇪🇸🇪

 

Så klev man utanför bekvämlighetszonen 😅 För att komma upp på sockertoppen krävdes två linbaneturer. Men utsikten där uppifrån var värt det.

 

Fint hus i Urca.

 

På berömda Copacabana blev det ett dopp i havet.

 

Nästa ”semester-resa” från Moana gick till nationalparken Chapada de Diamantina. Vi hade på Cap Verde och i Jacare träffat Cris och Daniel. De har ett företag som ordnar utflykter i nationalparken, kolla gärna på http://www.brasilienadventure.com, och vi blev nyfikna på det. Så vi åkte långfärdsbuss (bra och rätt billigt transportmedel i Brasilien) i 1,5 dygn för att komma dit. Bara bussresan var kul, vi träffade många trevliga och hjälpsamma brasilianare. Dessvärre är de inte så bra på engelska bara.

 

Vi träffade Cris, och hon hade besök av sina släktingar från Sao Paolo. Och vi fick följa med dem på en heldagsrundtur.

 

Det blev bland annat snorkling i kristallklart vatten i en grotta, bad i vattenfall och brasiliansk buffelunch.

 

Stämningen var hög! Vi hade en väldigt rolig dag.

 

Dag två gick vi en tvåmilavandring med guide i en liten del av nationalparken.

 

Hemma hos Cris bjöd hennes rara moster hela ligan på middag.

 

Innan vi åkte vidare blev det ett besök hos Cris 95-åriga uncle också. En pigg man, som dessvärre inte hörde så bra, men blev såååå glad över att få träffa oss. Han pratade mycket och glatt, på portugisiska, visade sitt hus och krigshjälm. Han var med under andra världskriget, det var han stolt över.

 

Efter ett par dagar tog vi nattbussen från Chapada mot kusten, till Salvador. På bussen satt en militärpolis som nog skulle in och jobba i Salvador, han hade full mundering med skottsäker väst och picka och sov som en stock.

 

I Salvador förberedde man sig för fullt för karnevalen.

 

Nästa stopp blev den fina staden Olinda, och där var det massor av folk, karnevalen höll på för fullt.

 

I Olinda var det svårt att få tag på ett hyfsat billigt hotellrum eftersom karnevalen startat. Tillslut lyckades jag i allafall boka ett innan vi åkte till Chapada. Det visade sig inte vara ett normalt hotell, det förstod vi när vi såg att ingången var en grön garageport med bara en porttelefon. Bakom garageportar längst bort i den här korridoren var det en liten lucka där ägarna satt. Ingen inskrivning eller visa pass, bara betala. Sen gick man direkt upp på rummet från p-platsen. Rummet var fönsterlöst, med speglar i taket och typ p-tv-kanal, men det var i allafall rent och med luftkonditionering. Frukosten serverades direkt till rummet i en lucka som påminde om urinprovsluckan på vårdcentralen. Allt för att man skulle vara inkognito. Nåja – det var ju bara en natt 😬

 

Karnevalsyra 🌺🇧🇷💥🎶

 

Den här karnevalsdeltagaren hade en dräkt som såg ut som svenska flaggan.

 

Samtal UTC 16:30 från moana
-No 6-7ms
-Uppehåll
-Position N4,23, W49,28
-Allt är bra

25/2 2018 kl 18
Efter 9,5 dygns segling från Jacare i Brasilien siktade vi Ile Du Salut, Djävulsön där Papillon satt fängslad och som han lyckades fly från. Öarna hör till Franska Guyana. Tre verkligen lummiga öar möter oss och när vi rundar öarna och styr in mot lilla bukten vid ön Ile Royal blir det verkligen lugnt. Under våra 4 dagar där har vi en lugn och mysig ankring utan några rullningar.
Seglingen gick snabbt tack vare medströmmen på 1-3 knop. Men vi hade inte räknat med att vi skulle få längre perioder av svag vind. Vi körde motor 33 timmar. Antingen seglade vi med genuan eller focken och vindarna bjöd på halvvind eller slör. Enligt strömkartorna fanns det risk för motström utan för Sao Luis och Belem om man inte gick ca 300 M från land. Så vi gick i en båge österut och utanför Sao Luis var vi 280 M från land. Strax norr om ekvatorn fick vi perioder med piskande regn men ingen åska.

 

Samtal från Moana klockan 17,00UTC. Satellit sändaren för att skicka meddelanden trasig.

-Frisk NO vind fart 6knop halvvind

-Mycket regn

-Undviker motströmmar från floderna

-Nästa WP om 60Distanser 300Distanser NNO utanför Sau Louis

-Händelse Genuan for i däck , fallet gått av. Eva hissar upp Tobbe i mast toppen å dra nytt fall.

Slut mål Djävulsön vid franska Guiana.

Klicka på kartan för större bild

Tid: 18 Februari klockan 15:00

Det har varit mycket regn andra dygnet och svaga vindar, blir mycket motor. Går mot W.P som ligger 300m utanför Sao Luis för att slippa motström, 467M dit. Sen 588 M till Ile du Salut. Bara 104M senaste dygnet.

Karta över resan nedanför

 

17 februari lokal tid, igår kl 9 kastade vi loss från Jacare(Brasilien), efter 5 veckor, mot F.Guyana, 1354 M.

Frisk SO vind direkt. På natten många squall och mörkt. Ibland bara 4 M/s men med medströmmen 6-7 knop.

Idag mycket regn! Sen kl 12 svag vind, motor. Seglat 202 M, snitt 6,7 knop. 1152 M kvar. NV kurs mot Ile Royale, där Pappion var fängslad. Mulet och vindstilla. Snart blir det Tobbes köttgryta.