Skrivet av: moanaforgus36 | februari 27, 2020

Panama del 1, Guna Yala / San Blas

Till Obaldia i Guna Yala, Panama🇵🇦 21 januari 2020

Vi startade seglingen till Obaldia på eftermiddagen för att komma fram dagen efter när det är ljust. Till Obaldia är det 120 M från Tintipan. Seglingen startade i svag västlig vind så det blev motorgång med revad stor i början. Men efter några timmar vred vinden mot nord så vi kunde rulla ut genuan segla för lätt bidevind. Under natten ökade vinden och vi rullade ut focken i stället för genuan. Intill oss seglade Hakuna Matata och Harmonium Cays.

Vi fick en skön segling mot Panama. Harmonium kör segelsättning som de kallar Tobatrick 😊 Gissa vem som inspirerat..? 😉

Mitt i natten såg vi ett konstigt blått ljus och så rörde sig en båt snabbt mot oss i mörkret. Plötsligt tände de en väldigt stark strålkastare, visserligen ganska långt ifrån oss, men strålkastarljuset svepte över Moana. Vi blev fundersamma över vad det var för farkost. En fiskebåt? Men så blev den helt mörk, men vi såg den på radarn. Vi ropade upp Harmonium som var lite bakom oss, och berättade vad vi sett. De hade också sett ljuset och nu var båten nära dom.

Det visade sig vara Colombianska kustbevakningen och de gick väldigt nära Harmonium. Vi hörde på VHF-en hur de frågade ut Harmonium vad de var för ena och vart de var på väg. Men tillslut drog de iväg och lämnade oss i fred.

I övrigt gick seglingen bra till Obaldia och vi ankrade på förmiddagen. Obaldia ligger intill Colombianska gränsen. Viken är öppen mot nord så det får inte vara hårda vindar eller höga vågor från det hållet. Väl iland och direkt i slutet av bryggan var customs i ett öppet hus. Sedan visade de oss till immigration och där fyllde de i väldigt mycket papper med väldigt många karbonpapper. Vi lämnade kopior på våra papper och betalade 200 $ för vårt cruising permit. I den lilla byn fanns det också en matshop. Så vi handlade på oss en del.

 

I Obaldia, som ligger längst österut i Panama nära gränsen mot Colombia, finns många militärpoliser. Här är det första incheckning hos Customs. De har ett litet kontor precis vid vattnet.

 

Immigration i Obaldia. Inga datasystem här. Har aldrig varit med om så många blanketter, olika set med karbonpapper emellan som behövdes fyllas i. Skönt att vi slapp fylla i dem i alla fall. Och sen skulle alltihop stämplas med många olika stämplar och fördelas i olika högar.

 

Eftersom viken vid Obaldia är oskyddad så gick vi efter inklarering direkt 11 M till en mer skyddad vik, Carreto.

Här fick vi en lugn ankring och på stranden låg en by med Gunaindianer. Och i viken var de ute och paddlade i sina träkanoter.

Här längre österut är det betydligt färre båtar och indianerna lever mer enligt gamla traditioner. Vår avsikt är att segla långsamt mellan öarna västerut.

Navionics sjökort är ofullständigt i det här området. Vi navigerar med hjälp av  Eric Bauhaus bok, The Panama Cruising Guide, och så har vi elektroniska sjökort, Open CPN, på datorn, med tillägg av sjökortsbilder som är kopior av de i Erics bok. Men eftersom korten inte är fullständiga så tar vi det lugnt.

 

Vi hissade Panamas flagga som gästflagga. Men den fick vi snart byta ut.

 

Guna Yala, som tidigare hette San Blas, är dels ett antal öar nordost om Panamas fastland och även en del av fastlandet. Guna Yala är ett autonomt område i Panama. Befolkningen består till största delen av ursprungsbefolkningen Guna-indianer. De har två flaggor. Den nedre på bilden med svastikan är på utgående, den officiella är den övre. Flaggan symboliserar Gunas kamp för frigörelse 1925. De har eget styre men hör till Panama.

 

Det här är bibeln man verkligen behöver ha för att navigera i de här trakterna. Vanliga sjökort är för närvarande ofullständiga. Men i den här boken finns sjökort med djupsiffror och bilder och beskrivningar av öar och ankringar. I den östra delen av Guna Yala, som är mindre besökt av seglare, finns rekommenderade rutter att följa.

 

Isla Pinos

Dagen efter motorseglade vi 20 M till Isla Pinos. Nu gick vi ganska långt från land så vi hade djupt vatten och ganska säkert.

Vi har också fått varningar från andra seglare att i den östra delen nära fastlandet är det större risk för banditer.

Fick en fin ankring sydväst om Isla Pinos. Ön bjöd på en fin beach med turkosblått vatten. På beachen fanns också en restaurang som Guna-indianerna drev. Vi käkade inte men tog en öl för 2 $. Lite längre bort skymtade vi byn. Vi vandrade bort till byn och det var spännande när vi gick mellan palmhyddorna. Vi möttes av vänliga kortväxta bybor. Och barnen var fnittrande nyfikna på oss. De bor väldigt enkelt. Lagar mat över öppen eld och sover i hängmattor.

Vid byn fanns en lång brygga och på änden låg en Colombiansk fraktbåt som körde cocosnötter till Colombia.

På morgonen innan vi seglade vidare vandrade vi till högsta toppen på en stig genom djungeln. Vi såg grodor, fåglar och spindlar.

När vi kastade loss möttes vi av en frisk NV vind snett imot oss. Men den bottenrevade storen fyllde och med hjälp av Volvo Pentan så höll vi nästan 6 knop trots vågorna. Men korallreven om styrbord gav ibland sjölä. Harmonium gick före oss och Hakuna Matata som gick samtidigt ligger en bit bakom oss. I Eric Bauhaus guidebok på sjökorten har han lagt in waypoints som vi också har lagt på in på vår plotter. Så de går vi på och samtidigt har vi koll på ekolodet  och färgen på vattnet. När vi närmar oss Ustupu girar vi babord mot fastlandet och kan slacka på skotet. Skönt och komma in i lä bakom Ustupu. Byn ligger på hela ön och det finns också en flygplats.

Isla Pinos i sikte. Ön heter på Gunaspråk Tupbak, som betyder val. Och visst ser den ut som en stor val.

 

Stranden på Pinos. Här utanför ankrade vi. Hyddan är en restaurang.

 

Byn låg en bit från ankringen. Husväggarna är gjorda av sockerrör med tak av palmblad som ska kunna stå emot riktiga skyfall. Golven är hårdtrampad sand. Sover gör man i hängmattor och mat lagas över öppen eld.

 

Det här är kyrkogården på Pinos. I öppna hyddor längs stigen mot byn ligger gravarna.

 

På graven står skålar och koppar. När vi gick förbi vid ett annat tillfälle hade en hel familj samlats inne i hyddan.

 

På en brygga vid byn låg en colombiansk handelsbåt. De går mellan öarna och Colombia och köper upp kokosnötter av Gunas och kommer med konserver, glaspärlor, machetes och andra varor till dem från Colombia.

 

Navigering på datorn från Pinos mot Ustupu. Sjökortsbilderna från Cruisingboken är lagda ovanpå sjökortet från OpenCPN. Till datorn har vi kopplat en gps-puck. De här datasjökortet för San Blas fick vi av seglaren Sören som vi träffade 2016 i Newlyn, England. Himla bra att ha.

 

Ustupu

Första dagen tar vi dingarna upp för floden Sugandi som slingrar sig fram genom fastlandet. Självklart spanar vi efter krokodiler. Vi möter flera indiankanoter och på land finns det ibland palmhyddor. Indianerna paddlar hit från Ustupu tidigt på morgonen och jobbar med banan- och cocosodlingar. Vi ser inga krokodiler.

Efter lunch blir det spännande landbesök i Ustupu. Där vi lägger dingen ligger det också några Colombianska fraktskutor. Bland hyddorna finns det några enstaka trähus. Husen ligger intill varandra och det finns gränder mellan husen.  Ganska snart möter vi på Corsario som guidar oss genom byn. Nybakat bröd hittar vi. Det finns också några matbutiker som har ganska bra utbud.

Och vandringen avslutades med en Panamaöl på en spartansk restaurang. Där tog vi också en middag på kvällen. På menyn fisk eller kyckling med ris eller pommes och en liten sallad.

Första natten var det bara vi tre båtar som ankrade, senare kom en 22 meters skonare och en catamaran.

När vi vandrade i byn träffade vi hela tiden bybor som ville visa och berätta. Vi träffade konstnären Alex som målade fina tavlor och hos honom blev det både bers och tavelköp. Och hos en familj köpte vi molas och fisk till middagen.

Vi träffade även bybon Andres vars farfar ledde Gunas uppror mot Panamaregeringen i början av 1920-talet. Gunaindianerna vann och lever sen dess i fred efter sina egna seder och regler. Han visade oss också till olika platser för inköp av färskvaror.

Besöket i Ustupu gav oss en bra inblick i hur Gunas lever.

 

Vi ankrade utanför Ustupu, där vajade svastikaflaggan.

 

Byn är den största i hela Guna Yala.

 

Vi guidades runt byn av localon Corsario. Han kunde prata engelska efter att ha varit i armén. Corsario är inte så stor direkt, Gunas är ett kortväxt folk. Bara pygméer är mindre.

 

Dingefärd uppför närbelägna floden Sugandi.

 

Gunakvinnor har hämtat bananer på odlingarna längre upp i floden. Guna Yala är ett matriarkat. Det är kvinnorna som kontrollerar pengarna och när de gifter sig (bara Guna med Guna är tillåtet) flyttar mannen in till kvinnan.

 

En väg mellan husen i Ustupu.

 

Tobbe jämför plastskor med en blyg liten tjej.

 

En fiskebåt kom in med sin fångst och vi köpte en gulfenad tonfisk för ett par dollar.

 

Besök vid affären. Kvinnorna bär traditionella kläder. En blus med en separat kjol av vävt tygstycke och pärlor på underben och armar. Ibland har de näsring också. Blusen består av två tygstycken som sytts i flera lager tyger i olika färger där de tagit fram olika mönster. Tygstyckena säljer de, de kallas molas, och de är riktigt fint kvinnohantverk.

 

Vi träffade trevlige Andres som tog oss med på en rundvandring i byn. Vi kunde prata både spanska och lite engelska med varandra.

 

Vi fick hälsa på hemma hos Andres släktingar. De kör allmänt med plaststolar och plastbord i sina hyddor. Sen fick vi även hälsa på hans över nittio år gamla pappa. Jättekul!

 

Besök hos konstnären Alex. Fantastiskt fina målningar har han gjort.

 

Alex och tavlan vi köpte.

 

Andres vid ett monument i byn över hans farfar som var en av ledarna vid upproret mot Panama 1925.

 

Aridup och Snug Harbour

En morgon några dagar senare åkte ankaret upp och blev en lång dags färd mellan rev och öar till ön Aridup. Här köpte vi languster och fick en också mot att Gunamannen fick låna vårt cyklop. Vinden skulle vara nordlig men under natten blev vinden istället friskt västlig. Så det blev en skumpig natt med ankarvakt i sittbrunnen. Man vill inte dragga och fastna på korallreven.

Natten därpå blev riktigt lugn. Vi gick en kort bit till en skyddad vik rakt söderut nära fastlandet.

 

Många fina sandöar med kokospalmer. Gunas har kokosnötsodlingar på öarna och håller undan mangroven. De äger varje kokosnöt, de är som pengar för dem, därför är det förbjudet att ta en kokosnöt, även om den bara ligger på stranden.

 

Här kom några fiskare som vi köpte languster av.

 

Kanoterna är urholkade trädstammar och kallas ulus.

 

Green Island

Efter en skön dagssegling i lugn vind börjar vi komma in bland det riktigt turkosblåa vattnet. Ankringen i Green Island var både skyddad och fin, så här låg vi tre nätter. Köpte fisk av kanotpaddlande Gunas och dök på reven. En dag tuffade vi rakt söderut en timme till ön Azucar. Här kunde vi gå till kajen och fylla tankarna med dricksvatten. Det var fullt med ungdomar som visade oss till rätta. Vi betalade 10 dollar för att ligga vid kajen och 15 dollar för vattnet. Försökte också handla mat men det fanns inte så mycket.

 

Vid Green Island fick vi en väldigt fin ankring i turkost och klart vatten. Sjöstjärnorna gillade ena sidan av ön.

 

Vandring runt ön. Vi har läst om att det synts krokodiler här men vi såg ingen.

 

Här är det mera båtar. Den här jättesegelbåten lyste upp kvällen. Röd lampa i toppen av masten måste man ha när den är över en viss höjd.

 

Tobbe pustar efter en snorklingstur på revet.

 

Kokt languster. Oj vad gott!

 

Vi fyllde vattentankarna på ön Azucar strax intill fastlandet. Sen gick vi ut till Green Island och ankrade igen.

 

Molamaker Yessica från ön Isla Maquina kom till båten och sålde molas.

 

Vi hade ju köpt molas på Ustupu, men det blev ett par till. De ska bli kuddar när vi kommer hem.

 

Holandes Cays

Sju sjömil NNV om Green Island ligger Holandes Cays. Det är en sju sjömil lång samling av sandöar och skyddande rev i norra delen av Guna Yala. Det blev den trivsammaste ankringen. Här blev vi kvar en vecka, i både vind- och sjölä. Ön söder om oss bodde några Gunafamiljer som vi besökte. Köpte både fisk, languster, armband och vi fick bananer och cocosnötter av dem. Också en mysig ö att vandra runt, så det blev några varv. När vi kom dit var vi tio båtar. Några hade vi träffat tidigare i Santa Marta.

Sista två dagarna kom Harmonium med sina amerikanska vänner som de hämtat i Linton.

Så det blev sittningar med dem i både Harmonium och Moana. Kul o prata med jenkarna om hur de lever i USA.

 

Stilla morgon vid Holandes Cays. Det enda som hörs är havets vågor som bryter över revet.

 

Barnen hade skollov och lekte i kanoten.

 

När vi gick runt ön intill stötte vi på den här trevliga familjen som hälsade oss välkomna och vi fick bananer och kokosnötter av dem. Vi åkte tillbaka dagen därpå och köpte armband. Barnen går i skola på en ö närmare fastlandet, nu hade de lov.

 

Han hjälpte oss att knäcka fram kokosnöten, och hon tog fram macheten och såg till att hugga upp så vi kunde dricka mjölken och komma åt köttet. Hundarna var nyfikna.

 

Snorkling bland koraller och fiskar.

Lemmon Cays

Så tar vi oss ytterligare 14 M västerut till Lemmon Cays där svenska ungdomarna Hakuna Matata ligger. Säkraste vägen in är söderifrån i en ganska smal passage mellan reven och två öar. Djupet i passagen ska vara åtminstone 2,5 meter så det ska vi klara. Eva har lagt ut waypoints i plottern från Erics guidebok som vi går in på. Så märker vi på djupet att vi verkar vara alldeles för långt åt babord. Nåväl vi går långsamt och kommer in i lagunen där djupet är bättre och vi kan ankra. Efter jämförelse mellan latitud och longitud på datorns gps ser vi att det måste bero på att gpsen i plottern visar lite fel.

På kvällen blir det restaurangbesök och kalas med Hakuna Matata. De ska segla vidare i morgon mot kanalen och gå vidare ut i Pacific. Det är tråkigt att skiljas från vänner som vi hela tiden träffar.

De som har baren har också några små enkla hotellhus som är byggda på pålar över vattnet. För en person kostar det 800 kr per natt.

Här har vi bra internet tack vare ett sim-kort på movistar, men det tar slut lite för fort. Och vi försöker ladda på det, men lyckas inte så vi ror iland. Här träffar vi på en ung tjej som hjälper oss. Men det tar några timmar för henne också. Oj så glada vi blir när hon löser det. Så firar vi med en dricka i baren. Ja så gick den dagen också.

Folk brukar fråga oss vad vi gör hela dagarna. Men det finns alltid något och fixa och så tar ju allt längre tid också än hemma. Men visst har vi ett lugnare tempo.

Så kommer Harmonium de sista två dagarna vi är kvar på Lemmon.

 

Ankring vid Lemmon Cays är gratis, de som övernattar i de enkla husen får betala dyrt för havsutsikten. Hit kommer turister från fastlandet. Men ön är liten och väldigt skräpig.

 

Alltid är det nåt som ska fixas på båten och det är bra när man har lugn ankring och rätt grejor. Här lagar Tobbe från insidan och Andreas från utsidan badplattformens fäste.

 

Glada kanotseglare säljer fisk även här.

 

Eva köper armband och får hjälp av Gunakvinnan att knyta fast det på deras specialvis.

 

Linton Bay Marina 13/2

På torsdagen lämnar vi Lemmon och seglar de 49 M till Linton. Vinden är NO 10-14 knop och det är stora dyningar som kommer från den hårda vinden utanför Barranquilla i Colombia. Vi hade våra funderingar om de skulle vara besvärliga men de ger oss nog lite fart. Snittfarten blir 5,5 knop.

Går mellan några öar för att komma till marinan. Väl i marinan tar de mot oss och visar en plats. Om vi ligger här i 14 dagar kostar det ca 18 $ per dygn.

Här finns ett par enklare restauranger och båtbod med mekaniker och en frukt- och grönsaksbil kommer hit varje dag. Ska man handla annat får man ta bussen till supermarket i Sabanitas, och bussen går också till Colón.

Så börjar kylen krångla igen, tur att kommit till en marina. Och vi hittar också en meck som kommer på måndag med sitt instrument och kollar gas, kompressor och fläkten. Men så pillar jag på strömbrytaren och kylen kommer igång. Nåja mecken får komma ändå på måndag.

På tisdag till torsdag ska vi vara linhållare till Hakuna Matata när de går igenom Panamakanalen. Det blir kul! Sen fortsätter vi till Panama city och hälsar på ensamseglaren Christer Breman som vi tidigare träffat på Cap Verde och i Surinam. Därefter kanske vi reser runt på landbacken häromkring.

Det är grönt och lummigt här och väldigt fuktig luft så Moana har fått en extra vinägertvätt på insidan för att hålla sig fräsch.

 

Linton Bay Marina. Nu har vi lämnat Guna Yala och är på Panamas fastland och ligger vid brygga.

 

Till marinan kommer en pizzatruck på fredagarna. Vi festade på ett par smarriga pizzor. Det var längesen sist!

 

Den lilla byn Puerto Lindo ligger i närheten.

 


Responses

  1. Vilken fantastisk resa ni är ute på. Har aldrig hört talas om öarna ni beskriver. Saknar dig på kören.
    Massor med kramar!

    • Vad roligt att du följer oss! Jag saknar våra körkvällar också! Men vi ses snart igen. Kramar!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: